Motioner väckta vid innevarand riksdag. Om ändring af hvad gällande konkurslag stadgar rörande ackord. Bland reformer inom den ännu i allmänhet bristfälliga svenska kreditlagstiftningen intager tvifvelsutan införandet af den nya konkurslagen ett framstående rum. Hvilande på de mildare grundsatser, som humanitetens fordringar på sednare tider gjort allt mer och mer gällande inom lagstiftningen i allmänhet, innefattar denna lag ett icke ovigtigt steg i den riktning en förbättrad kreditlagstiftning för öfrigt hos oss torde böra erhålla, nemligen att så mycket som möjligt i denna gren af lagstiftningen närma oss de folk, hos hvilka handel och industri mera än hos oss blifvit utvecklade. Ehuru jag således icke i ringaste måtto förbiser eller underskattar fördelarne af den nya konkurslagen, har likväl, sedan min uppmärksamhet af flera härvarande affärsmän blifvit fästad å bestämmelserna rörande det så kallade tvångsackordet, tvekan hos mig uppstått, huruvida konkurslagens föreskrifter i detta hänseende må kunna anses fullt rättvisa och lämpliga. I anseende härtill och för att tillmötesgå den önskan, som af bemälde affärsmän till mig blifvit uttalad, har jag ansett mig böra bringa denna fråga under riksdagens ompröfning. Jag vill ingalunda ingå i undersökning, huruvida ackordet ur den absoluta rättens synpunkt kan fullt försvaras, icke heller om, på sätt mången vid frågans föregående behandling erinrat, ackordet må anses såsom ett ingrepp i eganderätten. Jag lemnar detta åsido och antager gerna, att ackordet fortfarande bör finnas till såsom ett verksamt medel att snart återförsätta redlige gäldenärer i en samhällsgagnande verksamhet och att utan dröjsmål förbjelpa borgenärerna till den betalning, som eljest icke utan ofta årslånga konkursutredningar kan erhållas. Men på samma gång jag antager detta, måste jag bestrida ackordets lämplighet och rättvisa, då det begagnas såsom ett sätt att förtjena på borgenärernas bekostnad och då det erhålles genom medel, som, ehuru icke stridande mot lagens bokstal, likväl icke lära kunna antagas vara i öfverensstämmelse med dess anda. För att belysa detta yttrande, vill jag här meddela några för mig anförda exempel på huru mån förstått tillvägagå för att erhålla aekord, ofta ej öfverstigande fem procent, och huru ackordsaftalen stundom blifvit uppfyllda. En affärsman, som tillika var fastighetsegare, gjorde konkurs, eller rättare sagdt anmodade någon af sina vänner att försätta honom i konkurs, Någon tid före konkursens början hypotiserade gäldenären till slägtingar och vänner sina tillgångar, deribland alla sina bokfordringar, uppgående till 70a 80;000 riksdaler, hvilka medelst transport å de utskrifna räkningarne å dem öfverlätos. Så snart konkurs inträffat, hembjödos hypoteken åt gode männen till inlösen, men som dessa icke hade att tillgå derför erforderliga medel, kunde dessa icke begagnw sig af lösningsrätten, ehuru hypoteken nominelt långt öfverstego fordringarnes belopp. Hypoteken försåldes derefter å auktionskammaren och inropades sannolikt af hypoteksinnehafvarne sjel,va för 3å 400 riksdaler: A inställelsedagen erbjöd gäldenären ett ackord af 5 procent och de-a ackord antogs: 1:0 af de slägtingar och vänner, som genom hypotekens försäljning sannolikt erhållit full liqvid, men på papperet blott 3 å 400 riksdaler i afbetalning; 2:o af en stor del inteckningsinnehafvare i fastigheten, hvilka afstodo irån den af dem yrkade förmånsrätt, utan att dock återlemna inteckningarne eller att låta döda desamma; hvaremot ackordet bestreds af de borgenärer, som til gäldenären till stor del förtrott de varor, för hvilkas försäljning de hypotiserade bokfordringarne uppkommit. Vid omröstning erhölls den i 99 konkurslagen föreskrifna pluralitet och ackorde blifvit faststäldt. Uti en annan konkurs, der äfvenledes ett ac kord af 5 procent fastställdes, erhölls den före skrifna pluraliteten bland oprioriterade borgenä rer hufvudsakligen på det sätt, att dels läto in