vaknade, begaf han sig ditin och fann henn liggande framstupa med hufvudet mot dörr Efter att ha sparkat till en på golfvet ligga täljknif fattade han Lovisa sakta i håret och henne upp, för att få se den skada hon tillfo sig, men härvid yttrade hon, utan någon syn ansträngning: , kära, låt mig vara i fred, Som han emellertid erinrade sig att hvassa rakknilv voro liggande i spegellådan och att han ha en annan låda med skärande instrumenter i sa ma rum, ansåg han det rådligast att söka henne ur rummet. Hon satte sig dock till motvärn, hvarigenom en brottning dem emellan uppstod, som varade 4 å 3 minuter, och hvarunder hon erhöll åtskilliga skador derigenom att hon flera gånger slog hufvudet mot sängkanten, drog sig i håret och i öfrigt betedde sig som om hon varit vansinnig. Sedan han derefter satt henne på en stol, hvarifrån hon dock föll ned på golfvet, förband han medelst en landtmätareflagg hennes sår, som då var temligen litet, och tillknöt omsorgsfullt snörena. Emellertid rann honom den tanken i sinnet, att någon tillfälligtvis törbigående, som genom fönstret såge hvad som derinnanför passerade, kunde komma att misstänka honom för det föröfvade våldet, och han sprang derföre in till värdfolket och i deras kök underrättade hustrun om hvad som tilldragit sig samt bad henne följa med in. Denna tordes till en början icke följa med, utan gick fram och ullbaka, vridande händerna af oro, men lät dock slutligen förmå sig dertill. Då de kommo in i sängkammaren befanns Lovisa liggande i hörnet af rummet med afsliten förbindning, hvarjemte hon under den tid af 8 minuter, som Koschell varit ute, troligen ytterligare skurit sig i halsen, ty såret var nu betydligt större än förut. Då Koschell gått ut efter hustru Jansson hade han ej kommit att tänka på, att taga de i spegellådan liggande knifvarne med sig; han hade dessutom tyckt henne vara så sanslös, att hon under den korta stunden an var ute ej skulle kunna göra sig någon skada. Rakknifven hade han icke sett till förr än andra dagen, då den blifvit funnen under sängen af enkan Hemlin, Strax. efter sitt inträde i rummet ställde hustru Jansson till Engström den frågan: , Kära Lovisa, har du skurit dig? hvarpå denna tydligt svarade ,,ja; men då också värden snart derefter infann sig och äfvenledes tilltalade henne, svarade hon icke. Efter det att man sökt lägga Lovisa på rygg, för att dymedelst hindra förblödningen, hvarvid hon dock vältrat om sig, buro Per Jansson och Koschell ut henne i köket, der hon blef lagd på en fässing. Hustrun, som trodde att Lovisa redan var död, lemnade nu rummet, hvarest Kovid Koschell band om henne en gammal halsduk, den förut begagnade flaggen och allt som blifvit nedsöladt af blod derföre, att enligt folktron saker som äro behäftade med menniskoblod skola medöra ofärd. Han uppmanade Lovisa att förhålla sig stilla, hvarpå hon tydligt bad honom om vatten; hon reste sig äfven litet och drack; straxt derefter dog hon. Beträffande orsaken till Lovisas förtviflan trodde Koschell att denna ensamt härledde sig från grubblerier. Några uppträden hade aldrig förefallit dem emellan, och de enda förebråelser han gjort henne hade rört matlagningen. För en Örsakarl, som infunnit sig på Uddnäs, hade hon Måndagen före sin död i Koschells närvaro förklarat, att K. vore mycket snäll emot henne. Hvad åter anginge deras förhållanden inbördes, vore det fullkomligt klanderfritt, och icke ens något försök att gifva det någon annan karakter hade af Koschell blifvit gjordt. Koschell hade äfpen varit angelägen att skydda Lovisa för andras förförelser; och detta var egentliga anledningen till det isolerade tillstånd, hvaruti hon hölls. Lovisa ville, på senare tiden, aldrig besöka värdfolket, utan nöjde sig i fråga om förströelser med att få åtfölja Koschell till staden vid de tillfällen, då han der aflade besök. Per Janssons hustru, Anna Jansdotter, började I sin berättelse med omnämnande deraf, att hennes man sedan tvenne år tillbaka var egare till näs, der Koschell bott i ett år. Hurudant förhå landet varit emellan honom och Lovisa Engsti hvilken varit hos Koschell alltsedan Helgamessvar just icke kändt, alldenstund han nästan ständigt hållit henne inne. Under den första tiden gick Lovisa, som var något sjuklig, men af ett mildt och saktmodigt lynne, emellanåt in i vittnets kök, och vid ett sådant tillfälle hade hon yttrat, att Koschell ibland vore elak, men tillagt att det väl skulle gå för sig att fördraga det under vintermånaderna, helst hon hade en så god lön. Aldrig hade vittnet hört henne antyda, att Koschell på något sätt velat förföra henne, icke heller hade hon någonsin i vittnets närvaro låtit undtalla sig något sådant uttryck, som att hon vore ledsen vid lifvet. En Söndag, ungefär 14 dagar efter ankomsten till Uddnäs, hade Lovisa kommit in till vittnet och frågat när postgumman skulle gå, emedan hon ville afskicka ett bref, 5men derom borde Koschell ingenting få veta, ty brefvet vore till en gosse, och finge Koschell reda på det, hade han ihjel henne. Bref både afskickades och ankommo derefter flera gånger i hemlighet. Såsom ett exempel på den stränga tillsyn Koschell egnade Lovisa anförde vittnet, att då hon någon gång begaf sig ut på gården, kom han in i köket, der han ställde sig vid fönstret för att se efter henne. Slutligen gick han med henne till och med på det ställe, dit personer af olika kön anständigtvis icke åtföljas. Vid hans besök i staden var hon honom alltid följaktig dit. Den mjölk Koschell hos vittnet köpte för sitt hushåll hade till en början afhemtats af Lovisa, men på anhållan af Koschell bars den sedermera in af vittnet; på senare tiden köpte Koschell stora qvantiteter på en gång såsom 4 kannor, och sista gången, flera dagar före Lovisas död, hemtade Koschell sjelf 2 kannor. Huruvida Koschell och Lovisa begagnat gemensam säng, visste väl vittnet icke, men hon hade sig bekant, att de åtminstone till en början haft gemensamt sofrum, äfvensom att Koschell icke egde mer än ett sängtäcke. I sammanhang härmed omtalade vittnet, att Koschell en gång skulle hafva fällt följande yttrande: ,,det angår ingen om jag ligger tillsammans med min piga. Julaftonen omkring kl. 5 hade Koschell och Lovisa begifvit sig till staden, derifrån de återkommo på natten; men då de under de derpå följande dagarne höllo sig innestängda. började värdfolket omsider att undra öfver, hvad som kunde vara anledningen härtill, hvarföre Per Jansson fjerde dag jul på aftonen gick in till dem, dervid Koschell, som visade sig glad öfver besöket, förklarade, att han varit sjuk och att detta utgjort anledningen till att de hållit sig instängda. Alltsedan jul hade vittnet icke talat vid Lovisa annat än i Koschells närvaro, och under de dagar, som närmast föregingo den 22 Jan., hade vittnet alls icke sett till Lovisa. Sistnämnde dag kl. mellan 1 och 2,-då vittnet tillsammans med sina båda söner befann sig i sin bostad, hörde de ett buller likt det som vanligen uppstår, då man puffar på en dörr eller slår upp en sådan. Något skrik eller gräl hade vittnet icke kunnat förmärka och ej heller förrän efteråt fäst någon vigt vid bullret. I skymningen eller kl. mellan 4 och 5 kom Koschell in i vittnets bostad, hvarest vid tillfället äfven hustru Hemlin befann sig, samt utropade: Per Janssons mor kom ut!, hvilken uppmaning vittnet genast villfor; först när de kommo in i Koschells sal, sade han till henne, att Lovisa skurit sig. Vid si inträde i sängkammaren såg vitt schell ensam stannade qvar. Helt hastigt började Lovisa sparka och slå armarne i jernspiseln, hvarden han sedermera uppbrännt tillsammans med