Motioner väckta vid innevarande riksdag. engående antagande af lag rörande personer, som bekänna sig till kristna religionen, utan att vara medlemmar af Statskyrkan. Samvetsfrihetens stora grundsats är ovilkorligt och tydligt uttalad i regeringssormens 16 S som tillerkänner hvarje svensk medborgare fri utöfning af hans religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Emellertid är det alltför väl bekant, att detta grundlagsbud icke ledt till sådana praktiska följder, som på grnnd derat hade bort kunna emotses. För att ej tala om de verkliga förföljelser — någon gång af upprörande beskaffenhet — som in i sednare tider egt rum, behöfver man endast genomläsa Kongl. Förordningen af den 23 Oktober 1860 ,,angående fremmande trosbekännare och deras religionsutöfning, för att finna, huru litet vi ännn hafva i verkligheten utfört 1809 års principer. Ända hittills har man till och med sväfvat i ovisshet, huruvida det verkligen på grund af nämnda Förordning skulle vara tillåtet för svenske medborgare, som önskade utträda ur Statskyrkan, att bilda en församling, enär ordalagen förutsätta ett redan på förhand befintligt ,fremmande religionssamfund, till hvilket de kunde sluta sig. Ett nyligen gifvet prejudikat har visserligen undanröjt de betänkligheter man kunnat hysa i detta hänseende; men alltjemt qvarstå de oeftergifliga vilkoren — hvilka äfven nu Wåmhus baptister måst underkasta sig — att nödgas begära såsom en nåd, hvad sjelfva grundlagen tillförsäkrar såsom en rätt, och att endast genom en kedja af förödmjukelser, tidspillan, besvärligheter och kostnader, kunna vinna tillåtelsen att dyrka Gud enligt öfvertygelse och samvete. Den nämnda Förordningen, som förmodligen är afsedd att vara ett uttryck af religiös tolerans, bryter mot sjelfva grundprincipen för all tolerans, då den stämplar afvikelse i läran såsom ,villfarelse, såsom en förbrytelse, för hvilken den felande skall af den ecklesiastika makten varnas, i uppenbart