Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 3

Blandade ämnen. Ovanlig lefnadsålder. Den 6 dennes afled i Helsingborg auditören J. Been. Han föddes 1783, fadren 1738 och farfadren 1660. Emellan farsadrens födelseår och sonsonens dödsår ligger således en tidrymd af 208 år. Då man vanligen räknar 3 generationer på ett århundrade, synes deremot här, att 3:ne menniskors lefnadsålder örverstigit 2:ne sekler. Stor dödlighet genom vårdslöshet ombord å ett emigrantsartyg. Om det öde, som drabbat passagerarne å det förut i Ilandelstidningen omtalade utvandraresegelfartyget ,,Leibnits, tillhörigt firman Robert L. Sloman i Hamburg och på resa från nämnde plats till Newyork, föreligga nu officiella handlingar, ur hvilka vi efter Newyorker Handelszeitung meddela följande: Deh 2 Nov. 1867 afgick fartyget, som fördes af en kapten H. F. Bornhold, från Hamburg, medförande 344 fullvuxna personer, 108 större barn och 46 dibarn. Passagerarne utgjordes till största delen af Mecklenburgare. Resan tillryggalades på 71 dagar. Det har blifvit bevisadt, att ett utspridt e kte, det koleraepedimin skulle rasat ombord ler medförts dit af passagerarne, saknar all grund, och äro här uteslutande de i allo vedervärdiga och dåliga anordningarne ombord skulden till olyckan. Den 25 Nov. inträffade det första dödsfallet ombord och innan resans mål var hunnet hade 108 personer omkommit genom vanskötsel, brist på läkarvård, ventilation och dricksvatten. Om skeppets inredning säges: med undantag af tvenne luckor och tvenne små luftventiler fanns ej någon sorts öppning, som tillförde dager eller luft till de talrika passagerarne, hvilka befunno sig under däcken. Hvad det nedersta däcket beträffar var det en verklig pesthåla. Luften var så förskämd, att der under resan upphängda ljus ej kunde brinna. Denna håla belägen öfver kölrummet hade naturligtvis obetydligt med ventilation af frisk luft. Här samlade sig vatten, tilllika med en del här befintlig last, bestående af ull och hudar. I denna förfärliga håla sammanträngdes uti 70 dagar 150 passagerare. Den odrägligaste värme, uslaste kost och det onjutbara dricksvattnet, som bestods, förvärrade tillståndet ännu mera och spred febrar och pest, sjukdommar som skördade talrika offer. Alla orenligheter och excrementer flöto från öfversta däcket ner uti de andra. Vid undersökningen af provianten och förfrågningar om densammas utdelande upplystes att vattnet var rent och klart, men hade utdelats i för små qvantiteter. Skeppsskorporna voro gamla och mögliga. Köttet var oklanderligt, men smöret härsket. Bönor och surkål måste, oaktadt den rådande hungern, tillfölje af den skämda beskaffenheten kastas öfver bord. Passagerarnes behandling hade varit öfver all beskrifning hjertlös. Det skamligaste prejerisystem hade öppet bedrifvits af stevarterna ombord med dem, som ville köpa extra förplägning för sitt lifnärande eller vid sjukdomsfall. Ingen läkare hade funnits ombord. De sjuka måste äta samma kost, som de friska. Liken fingo många gänger ligga tills de voro betäckta med maskar och då de kastades i sjön utan tillräckliga eller nödiga sänkningsmedel sågos de timtals flyta å vattenytan. Slutligen säges utaf de läkare, som i Newyork besigtigat fartyget: att ,sjukdomen varit stark magkatarrh samt conmtagioser typhus, som medfört döden. Efter allt hvad vi hört af passagerarne äro vi fullt öfvertygade om att dödligheten ombord å ,,Leibnitz härledt sig ifrån den dåliga ventilationen, födan och otillräckliga vattenqvan