Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 2

behof detsamma känner af en lugn inre utreckling, för att förkofra sig i andligt och materielt hänseende och för att ordna sitt landtförsvar. Det är endast en punkt, i hvilken korrespondenten misskänner svenska folkets lynne, och det är, då han tillråder det att lemna den slesvigska frågan helt och hållet ur sigte. Denna fråga har icke blott en politisk, utan äfven en moralisk sida, som svenska folket med sin vakna rättskänsla icke kan förbise, och för hvilken det omöjligen skall kunna vara likgiltigt. Samma Tyskland, som i nationalitetsprincipens namn angrep Danmark, trampar nu i Nordslesvig den danska nationaliteten under fötterna, och den högtidliga förpligtelse, som det segrande Tyskland ingick att medgifva en ur nationalitetssynpunkt billig gränsreglering i Slesvig, synes vara förgäten. Så länge detta förhållande fortfar, är det för svenska folket en omöjlighet att skänka sin tyske granne den aktning och det förtroende, som borde råda mellan tvenne beslägtade och till samma civilisatoriska mål sträfvande folk. Slesvigska frågan i sitt närvarande oreglerade skick är ett hinder för knytande af de vänskapsband, som en sund politik påkallar mellan skandinaverna och deras germaniska stamförvandter. Det ligger onekligen i De Nords och dess ryske gynnares intresse, att denna skiljemur mellan Skandinavien och Tyskland må stå upprätt; men det ligger lika mycket i vårt och i Tysklands ochi den allmänna politiska rättens intresse, att den må falla, och kan Sverges regering och folk dertill bidraga genom att lägga den moraliska vigten af sin röst i vågskålen, så vore det en pligtförsummelse att icke göra det, när helst en gynnsam tidpunkt derför inträffar. Det är således förgäfves att tillråda oss likgiltighet i denna fråga; men det gäller för oss att deltaga i hennes lösning på ett sätt, som öfverensstämmer med politisk klokhet och ett riktigt uppskattande af våra resurser. Det är detta sednare, som skandinavismens alltför hetlesrade sakförare i vårt land förbise. Dagens Nyheter meddelar följande skrifvelse från en högt aktad riksdagsman: Herr Redaktör! I eder tidning för den 14 dennes finnes intaget ett bref, hvars författare, bland annat, förmenar, att om åtskilliga helgdagar borttoges, ett visst slafveri skulle uppkomma för arbetsklassen. Men saken kan onekligen ses äfven från en annan synpunkt, och man anhåller derföre om införande i tidningen af följande stycke, öfversatt från en pris-skrift om ,,Sygeog Alderdomsforsörgelsekasser, af Paul Burmeister, utgifven 1867 i Köpenbamn med understöd af kongl. danska indenrigsministerium: Arbetskraften skulle både förökas och blifva bättre använd genom upphäfvandet af nu gällande bestämmelser i afseende på helgdagar, genom allmänt införande af ackordsarbete och genom upprättande af producerande arbetare-föreningar. Bestämmelserna om helgdagar, på hvilka det icke är tillåtet att arbeta, äro en fullkomlig orättvisa, ty de göra skilnad emellan olika samhällsklasser. De högre pålägga de intet tvång, men för den, som lefver af kroppsligt arbete, äro de ett tungt och tryckande ok. De behandla honom såsom en omyndig, hvilken icke är herre öfver sitt eget görande och låtande, tillstädja honom ej att arbeta när han vill och minska derigenom hans förtjenst. Det är klart, att produkten af 7 dagars arbete är mera värd än den af 6 dagars och att han i förra fallet får mera betaldt. Då man på detta sätt inskränker arbetstiden, skaffar man väl arbetaren, mera ledighet, men beröfvar honom deremot ungefär 60 arbetsdagar om året, och då han icke får denna ledighet för intet, bör det ock med rätta öfverlåtas åt honom sjelf att bestämma, om och i hvad mån han vill begagna sig deraf. Om man tror dylika bestämmelser verka i sedlighetens intresse, misstager man sig; ty huru Söndagen esomoftast användes, synes bäst af det öfvervägande antal, som anmälas hafva insjuknat på Mandagarne. -Anpändes ackordsarbete så mycket som möjligt och förtjensten alltså göres beroende af arbetarens flit och duglighet, skall denne också lägga mera vigt på dessa faktorer och hans arbetskraft genom mera öfning vinna i värde. — Ackordsarbete är en belöning för den sträfsamme, ett straff för den liknöjde och derjemte af utomordentlig vigt för arbeisgifvaren, i det han icke blott iår arbetet hurtigare och bättre utfördt, utan ock betalar det efter dess verkliga värde. Stifta arbetarne så kallade samverkande eller producerande föreningar, skola de upphemta än större vinst af sitt arbete. De äro då intresserade af att efter yttersta förmåga anstränga sig, hvarförutan den ömsesidiga kontrollen och täflingslusten, den större omsorgen om redskaper och maskiner samt den mera ändamålsenliga användningen af sjelfva materialet, som deraf framkallas, åstadkomma så betydliga besparingar, att enhvars andel ovilkorligen måste blifva större. Svårigheten att organisera dylika föreningar består hulvudsakligen i att fima en man med nödiga egenskaper att förestå det hela; då likväl icke allt arbete i samma grad egnar sig för sådana föreningar, får man icke vänta att de öfverallt skola komma till stånd. Här i Danmark äro de ännu knappt kända, men såväl i England som Tyskland finnas mångfaldiga sådana, hvilkas delegare arbeta under de fördelaktigaste vilkor. Ä Har man kommit så långt, att arbetaren har öppet öga för framtiden och utan fruktan kan gå RR ERK ER DuNLLA A...