Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 1

1 detta ögonblick uppsteg Jean. Han nalkades, blek och hotande. Louise uppgaf ett rop af förskräckelse och flydde, likt en vansinnig. — Ah, ab, mumlade Raoul och rynkade ögonbrynen, brodern också! Detta möte tycks vara en snara. , — Min herre, sade Jean, utan att aftaga sin hatt, i en hydda, omgifven af blommor och iull af lycka, sanns en ung, oskyldig flicka. Det var min syster. Ni kom, och med er följde vanära och tårar. Ni är tjugofem! eller tjugosex år gammal, ni kan ännu inte vara helt och hållet fördertvad. Vill ni godtgöra det onda ni har gjort? — Min herre, svarade Raoul, bestäm ert pris! — Det finns en sak, som ej kan värderas, fortfor Jean, det är äran. — Åh, för fan, utbrast Raoul, hvem skall väl be er redogöra för er ära? — Jag! sade Jean, och det är nog. Ni tycks tro, att det finns två slags ära, den ena för er, den andra för de fattiga. Nej, min herre, det finns endast en slags ära för alla. Ni ser, att jag ej möter er med hotelser — — — Det skulle blott fattas! mumlade Raoul. Ännu en gång lyckades Jean Deslions kufva den vrede som sjöd inom honom. — Min herre, återtog han, min mor är sextio år, hennes hår är hvitt, hennes anigte, som bär pregeln af lugnet och nildheten, antyder renheten af hennes! efnad; min herre, denna redliga qvinna skall dö af sorg. ö — Nej, svarade Raoul, man skall göra vegripligt för henne, att det finns saker,