Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 1

jag inte edra trolösa bref? Minnes jag inte edra glödande ord? Nå väl, hvad fordrar ni då af mig? sade Raoul likt en man, som börjar lörlora tålamodet. Louise svarade med fasthet: — Ett namn för mitt barn. Herr Raoul ryckte på axlarne. — Gif det hvad namn ni sjelf behagar, sade han med ironi. För min del erkänner jag, att denna detalj är mig fullkomligt likgiltig. Jean utsträckte omedvetet handen efter sin bössa. Han såg der denne man, som efter att hafva förfört hans syster skulle gifta med fröken de Charmeney. Ridspöt slog honom ännu i ansigtet, och denna skymf var ej nog; den stolta flickan skulle äfven berötva hans syster Louise den, som ensam kunde rädda henne från vanäran genom att godtgöra det onda han gjort. Han hade honom inom skotthåll. Blanche skulle ej kunna gifta sig med honom, och Louise, en gång tillfrågad af sitt barn, skulle åtminstone kunna svara det: — Din far är död, derför kan du ej 7 så se honom. Och denne förförare, denne usling, denne man, som hade ljugit för att stjäla den enes lycka och den andras ära — honom bade han inom skotthåll. — Adieu, lilen, återtog hr Raoul, du kan emotse framtiden utan fruktan, du ir vacker, — du skall lätt blifva gift. Herr Raoul lossade hästens tyglar, hyil-! ka han hade slagit omkring en gren.