Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 1

jag väl af lifvet? Efter hvad man sagt mig, är ni rik, och jag passar inte för er. Men hvarför har ni svurit mig att aldrig älska någon annan än mig? Hvad tvang er att bedra mig och ljuga? Har jag inte gifvit er allt? Är det mitt fel att jag är fattig? Om ni öfverger mig, skall min mor dö, ty jag måste erkänna mitt felsteg för henne. Hvarje dag för oss närmare det förfärliga ögonblick, då jag genom bekännelsen af min vanära skall krossa detta hjerta, som älskat mig så högt! Skall jag väl våga kasta mig till hennes fötter och bedja om förlåtelse? Och min bror, Raoul! Min stackars Jean! Om ni visste hvad han är god och redlig! Huru skall jag kunna möta hans blick? llaf harmhertighet med mig, Raoul! Utfinn någon utväg, något medel. Hör på, gift er med mig, och jag svär er att jag skall döda mig straxt derefter, för att ej falla er besvärlig. Jean hade lagt sig framstupa och kunde således obemärkt bevittna denna scen. Han hade känt igen herr de Villepont, bankirens son. En kallsvett perlade på hans panna, och hans ögon glödde. Raoul trampade otåligt i marken. — Kära barn, sade han och fattade Louises hand, — ni kan blifva fullkomligt lycklig, om ni vill emottaga hvad jag erbjuder er. Jag skall sörja för alla edra behof, ert barn skall ej sakna något — — — Det är inte detta jag begär, utbrast Louise, — det är inte detta, som ni har svurit mig! Har jag uppsökt er? Är det inte ni, som har förföljt mig? Har