Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1868, sida 3

som kan göra lifvet behagligt. EEE RENEE — —ö— Ur Göteborgs samhällslif. I Tillsyningsföreningen. — Bränvinsutskänkningsbolaget. — Matutdelning. — Skolbarnens middagsstund. — Huru arbetet utdelas. Skuggor och dagrar vexla ouppbörligen. Samhällslifvets båda kontraster, rikedom och fattigdom, äro motstycken härtill. I dag en välmående man, en kraftig arbetare, som eger ett hem, der. om ej öfverflöd, dock huslig sällhet och trefnad finnas. Men — olyckans vind blåser och sopar allt med sig, efterlemnande blott sorg och elände. Sådana exempel skulle kunna framdragas uti tusental — men hvar finnas de? jo, uti tillsyningsföreningens annaler. om man tänker sig vårt samhälle för ett par tiotal af år sedan, huru det då ofta var förenadt med lifsfara att om aftnarne gå på gatorna eller våga sig ut till förstäderna, och jemför detta med det nuvarande tillståndet, så kan ej förnekas att vi tagit ett stort steg framåt. Många äro de orsaker, som gemensamt verkat härtill, såsom våra folkskolor och andra samhällsinrättningar, hvilka haft till följd den väckta ambitionsandan hos sjelfva folket. Men medan förädlingsarbetet otvifvelaktigt under årens lopp gjort framsteg, är man dock ännu långt ifrån att hafva tillstoppat det ondas källor, såvidt som detta låter sig göra. Närhelst tillståndet på arbetsmarknaden varit ogynnsamt, har fattigdomen med dess olyckliga följeslagare superiet och brottet likasom med förstärkta krafter framryckt ur sina positioner, och bettlandet af i trasor höljda barn, som å gator och stigar under bittra tårar tolkade sin stora nöd, tilltagit i oroväckande omfång. Och äfven under vanliga fö hållanden har man funnit, att åtgärderna för n dens afhjelpande icke burit frukter, proportionela till ansträmgningarne. Något fattades, hvarförutan dessa ansträngningar icke kunde medföra sin fulla Välsignelse. Samma tillstånd, som var rådande här, förefanns äfven i de flesta af Europas större städer. Kongresser sammanträdde, män af alla nationer, hvilka gjort till sitt lifs uppgift att studera och söka bot för samhällenas sjukdomar, samlades till rådplägning, och Europa lyssnade med uppmärksamhet till deras ord. En och annan af de tankar, som å dessa möten uttalades, fann genklang och manade till efterföljd äfven hos oss. För det ondas botande vädjades till en i samhällets tjenst föga försökt makt — en makt, som eger till sitt förfogande lugnet, tålamodet, kärleksfullheten och den outtröttliga arbetsförmågan. Denna nya makt var qvinnan, och hon åtog sig ej allenast det mödosamma kallet, utan hon skötte det äfven så, att det sociala lifrets historia från denna tid räknar en ny sera. Så uppkom tillsyningsföreningen. Efter en vinters arbeten och sedan man inhemtat de första nödvändiga, om ock dyrköpta, erfarenheterna, bildades en Komite för att undersöka pauperismen och dess orsaker, och framgick ur denna komites arbeten, att krogen var en utaf hufvudorsakerna till arbetarens förfall. Med den kommunalanda, som utmärker Göteborgs samhälle, dröjde det ej länge innan man här tillgrep ett utaf de mest radikala medel att med roten ppprycka detta ogräs, som i så hög mån hindrat det friska och goda utsädet att uppspira. Jag åsyftar härmed borttagandet af krogarne, hvilken kraftåtgärd, ehuru den ännu icke kunnat fullständigt utföras, mer än något annat bidragit till höjande af den talrika arbetarebefolkningens moral och husliga lif. Tillsyningsföreningens ledamöter skulle i detta fall kunna gifva de bästa bevis på att en stor förbättring inträdt, och skildraren häraf, skulle ifven i sin mån kunna bidraga härtill, enär han vå nära håll sett lifvet i de fattigas boningar förr ch nu. De statistiska uppgifterna på antalet af sffren för fyllerilasten och brotten bära äfvenledes ittne om ett ständigt framåtgående i moraliskt sscende. Framdeles blir det mig måhända förunnadt att terkomma härtill, hvarför jag ej vill trötta läsaen med vidare ordande i ämnet, utan endast eckna bilder ur verkligheten för att visa huru de ;åda här omnämnda institutionerna, tillsyningsöreningen och utskänkningsbolaget, verkat och rerka till samhällets båtnad. Den nuvarandr vintern har mer än någon föreende tagit välgörenheten i anspråk. Orsakerna rtill behöfva här ej omordas, utan vill jag i llet endast visa, huru man sökt förekomma hunens och köldens härjningar i de fattigas hem. Om vi fördenskull följa våra damer på deras esök i de fattigas boningar, dit de styra sina teg för att på stället sjelfva se och göra sig förrogna med olyckans barn, så skola vi finna, huru leras ankomst i ett dylikt hem skänker frid och lädje, ja, mången sjuk moder, som timman förut ippgifvit hoppet om räddning för sig och de sina, år nu ny förtröstan och förtviflar ej mer; barnen, om förut med nedslagna blickar stirrade på den juka, gråta nu ej mer — de uppfatta betydelsen f besöket och afbida tåligt hjelpen, som ej utelifver. Andra åter, som ha barn, hvilka af brist å kläder och skodon ej kunna sändas till skolan, örtro sina bekymmer till den goda genius, som. i vinnoskepnad träder inom deras dörr; snart äro ie nödiga persedlarne anskaffade och barnen i åtjutande af de goda frukter, som undervisningen känker. Sådana bilder skulle kunna i mängd nföras. För att stilla hungern hos de många arbetslösa, om sakna bröd för dagen, ha genom den enskildta rikostigheten insamlats summor, som för närvaande möjliggjort utdelandet dagligen af omkring 300 portioner god och kraftig soppa eller ärter ned fläsk. Denna närande spis erhålles nu å dej tällen, som förr voro en skräck för hvarje husnoder af arbetsklassen. Den förra krogen, denna ärd för mannens orgier och laster, dit hon tvangs tt gå för att söka maken och om möjligt få en kärf till de hungrande barnen — om han ej rean förvandlat allt uti den rusgifvande drycken — nu det stålle, dit hon hastar för att hemta den ande spis, som skall stilla hungerns qval. Låtom ss en dag kl. 12 middagen besöka bolagets utkänkningsställe n:o 1 vid stora salutorget. Såväl från gården, som från gatan ses en mängd ustrur och barn inkommo, medförande hvarj anda kärl. De stanna framför ett bord, der en res-1. ålders man med allvarlig men vänlig blick . edt ord till en och hvar emottager deras r till påteckning och sedan hänvisar dem i närheten varande kokerskan, som ur elden stående kitteln gifver samtlige hemportioner, i vi närmare dessa nödställda, så finna d ta trots sin fattigdom äro någorbarnen äro ej höljda i trasor, und tan saygga vt Deras kläder äro i lmänhe a och ra nasna vi till madanernas språksamh öra ru de uttala sin acksamhet till de rika, som foranstaltat matkokingen. Men här som öfverallt tunnas äfven forlringstulla och otacksamma, hvilka med en for: mädlig min och en knyck p xen aflägsna ig i synbarligen vred esstawsag öfver att le ej fått nog — att maten kunde vara bättre s. v. Det är för ma inde fått gi hår, vill de ha krusigt , I jag ex gång en: summa yttra om dessa, (vu yttrandet är rätt ka Ytanietlelt 4