Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1868, sida 2

Första gången Jean hade sett Blanche passera, hade hon fattat sin häst i galopp. Hennes hår fladdrade för vinden under den grå hatten, från hvilken en fasanfjäder svajade. Jean hade stannat, bländad. Huru många gånger hade han ej under natten, då sömnen tillslutit hans ögonlock, återsett fröken de Charmeneys amazondrägt af blått sammet och hennes beundransvärda gestalt — — Jean bevakade den väg den djerfva ryttarinnan valde, han aftog sin hatt och följde henne med blicken, så länge han förmådde. En dag stannade Blanche för att fråga honom om vägen. Jean, upprörd och darrande, antydde den kosa hon borde följa. Blodet hade strömmat till hans hjerta, hans tinningar bultade, och han hörde ej mera. — Är det ej hitåt? frågade Blanche och sträckte ut armen. Och vid denna rörelse tappade hon sitt ridspö. Jean upptog ridspöt, och med hatten i hard nalkades han fröken de Charmeney, för att återlemna henne det. Hon hade aftagit sin handske och räckte ut handen för att emottaga ridspöt, — en liten hvit hand med de täckaste gropar och rosenröda naglar. Jeans glödande blick följde den; han förlorade all besinning. — — Han fattade denna fina hand, i ett ögonblick af yrsel, och tryckte den till sina brännande läppar. Han hade ej tid att rygga tillbaka; en blixt flammade ur fröken de Charmeneys