Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1868, sida 3

att ban hvarken vid domstol tilltalat oss eller genom sin rapport den 17 sistlidne Juli till konungens befallningshafvande mot oss åstadkommit åtal, och att således, rapporten må vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande eller icke, någon angifvelse, den må vara falsk eller icke, icke heller egt rum. Häremot vilja vi i främsta rummet erinra, att det icke är den omständigheten, att åtal verkligen följt på en angifvelse, som gör denna angifvelse straffbar, utan det brottsliga och straffbara i angifvelsen ligger i angifvarens bemödande att öfver den angifne draga borgerligt straff, hvilket han ej förskyllt. Af sådan anledning stadgar fven 4 8 16 kap. strafflagen straff för angifvelse, derå åtal ej följt. Då således herr Lind, uti en officiel rapport till offentlig myndighet, uti bjerta om ock indirekta ordalag angifvit oss för en inför lag straffbar gerning, så kan den omständigheten, att den offentliga myndigheten haft nog urskiljning att på en dylik rapport ej grunda något åtal, icke lagligen befria angitvaren från straff enligt lag. Visserligen inse vi, att man möjligen, med hänsyn till de uti ifrågavarande rapport begagnade uttryck. skulle kunna påstå, att deruti icke innefattas en dylik angifvelse, men då, enligt vårt förmenande, ett indirekt bemödande att draga straff öfver den oskyldige är lika straffvärdt som ett direkt dylikt försök, så vidhålla vii allo vårt yrkande, det Lind måtte fällas till ansvar för sin falska angifvelse. En annan fråga är graden af det straff, hvartill herr Lind kan hafva gjort sig förfallen. I detta hänseende, och då vi fortfarande, trots herr Linds sednaste anförande, önska tro, det angifvelsen skett af obetänksamhet och utan argt uppsåt, yrka vi endast, att hans straff mätes med afseende å denna vår uppfattning af angitvelsens orsak. . Den andra delen af vår anklagelse söker herr Lind på ett lika beqvämt sätt undgå, i det han påstår, att de yttranden, hvilka vi stämplat såsom ärekränkande, icke skulle vara brottsliga. Lika omöjligt som det är, att hvarken herr Lind eller någon annan menniska kan i bokstaflig mening kränka vår ära, lika uppenbart är det, att ifrågavarande uttryck i juridisk bemärkelse äro ärekränkande och för vårt borgerliga anseende förnärmande. Herr Lind har ej heller direkt vågat påstå, att berörde uttryck ej skulle vara för vårt borgerliga, anseende förnärmande, men han har sagt, att ett tillmäle, för att vara ärekränkande, bör sakna skäl och vara stridande emot sanna förhållandet, men att de yttranden, som han tillåtit sig, äro grundade på skäl. hvilka icke kunna jäfvas och äro en liga med sanna förhållenden, samt att således berörde yttranden icke kunna såsom ärekränkande rubriceras; och har herr Lind i sammanhang härmed uppgilvit några förhållanden, hvilka enligt hans förmenande skulle berättiga de af oss såsom brottsliga anmärkta uttryck. Innan vi närmare belysa ifrågavarande förhållanden, vilja vi vederlägga herr Linds felaktiga uppfatining af hvad lagen med ärekränkning förstår. Ehuru vi i vår stämning icke uppgifvit några bestämda lagrum, under hvilka vi hänfört svarandens brottsliga beteende, är det likräl af de uttryck, vi begagnat, jemförde med hvad vi sedermera i saken anfört, tydligt, att vi, vid våra påståenden om ansvar för ärekränkning, afsett brott emot 7 och 8 8s i 16 kapitlet strafflagen, och hvilka brott kunna betecknas med det gemensamma namnet förtal. Under 7 8 hänföra vi svarandens beskyllning emot oss för delaktighet i skogsåverkan, samt under 8 de i rapporten förekommande, för vårt medborgerliga anseende förnärmande tillmälen. Genom 13 8 af samma kapitel i strafflagen är frågan om rättigheten att bevisa ärekränkande tillmälen afgjord. Sådan bevisning är ej tillåten, som i 8 S säges i fråga om sådant tillmäle. Innefattar äter sådant tillmäle beskyllning för bestämdt brott, är bevisning under vissa vilkor tillåten. Den, som tilltalas för det han beryktat annan för brott, kan nemligen freda sig från ansvar dels derigenom att han genast företer laga kraftvunnen dom derå, att den beryktade verkligen gjort sig till det uppgifna brottet skyldig, och dels, om brottet icke varit under åtal, genom att äska rådrum till anskaffande eller företeende af sådan dom, men kan han icke, efter detta rådrums förlopp, åstadkomma dylik bevisning, måste han lida sitt straff. Då nu herr Lind hvarken gittat förebringa sådan bevisning eller för anskaffande deraf äskat uppskof, samt då dessutom bevisning om ärekränkande tillmälen jemlikt 8 icke är tillåten, så är ju uppenbart, att ringaste afseende icke kan få fästas vid herr Linds påstående om sanningen af de tillmälen, bvarför vi å honom yrkat ansvar. Efter denna vederläggning vilja vi något belysa herr Linds uppgifter om de förhållanden, som enligt hans tanke berättigat hans tillmälen mot oss, och kunna vi härvid fatta oss i största korthet, då dessa förhållanden, såsom vi nyss visat, icke inverka på sakens utgång. Sålunda söker herr Lind försvara sitt tillmäle derom, att vi skulle sökt för intet åtkomma kronans egendom, dels dermed att vi ej å auktion velat inropa ett parti i beslag taget virke, hvilket vi dock sedermera köpt, dels dermed att ur såghusen vid Baggbole sågverk skulle hafva för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning utstuckits och tillvaratagits bjelkar och sågtimmer till ett icke ringa antal (af Lind sjelf uppgifvet till ungefär ett par hundra stycken). Häremot invända vi, att man väl ej är juridiskt eller moraliskt förbunden att vid auktioner göra anbud å den till försäljning utbjudna varan. Skulle en underlåtenhet härutinnan stämplas såsom bevis på, att man för intet vill tillegua sig annans egendom, så skulle ju, vid en auktion, der intet anbud göres, en dylik förebråelse drabba hela allmänheten. Påståendet är i denna sak så orimligt, att det ej behöfver vederläggas. Det vore oss mycket lätt att redogöra för orsakerna, hvarföre vi ej å auktionen gjort något anbud å beslagstimret — en uraktlåtenhet, som är i full konseqvens med de åtgärder, sem vi uti särskilda skrifvelser till länsstyrelsen styrkt oss hafva vidtagit till förhindrande af åverkan och tillkomsten af beslagstimmer — men dessa orsaker inverka icke på detta mål och kunna derföre här förbigås. Den omständigheten, att några bjelkar och sågtimmer inkommit i såghusen vid Baggböle, trots kronobetjeningens tillsyn, trodde vi ej att någon förnuftig menniska på allvar skulle lägga oss till last, helst då domstol frikänt de personer, som varit ställda till ansvar för berörde förhållande. I förbigående anmärka vi, att herr Lind vid anförande af innehållet utaf häradsrättens utslag den 16 sistlidne Oktober antyder, att häradsrätten skulle hafva sagt, att de tilltalade ej kunnat till ansvar fällas, då uttrycken i utslaget deremot lyda: ,finner ,bäradsrätten icke under målets handläggning shafva förekommit sådan omständighet, derför ansvar skulle kunna ådömas de tilltalade. Det är, som man ser, en väsendtlig skillnad mellan innehållet och citatet. För ötrigt är svarandens oftaberörde rapport daterad den 17 Juli, men det anmärkta förhållandet med timret i Baggböle såghus har ej uppdagats förr än långt sednare, och kan således ej hafva legat till grund för rapportens ärekränkande tillmälen. Till försvar för sitt tillmäle, att det i beslag tagna timret troligtvis på vårt föranstaltande blifvit åverkadt, anför svaranden, dels att det i beslag tagna virket varit försedt med Baggböle sågverks märke och dels ett af skogsinspektören X. M. Österdahl den 26 Augusti 1567 till konungens befallningshafvande aflätet embetsmemorial. Hade svaranden varit opartisk, borde han hafva upplyst, att icke ringaste anledning finnes till det antagande, att ifrågavarande märke blifvit anbragt på vårt eller de hos oss anställda personers föranstaltande, utan att det tvertom i en annan rättegång blifvit upplyst, att åyerkaren brukar å trädet anbringa det verks märke, åt hvilket han ämnar försälj trä