Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1868, sida 2

fruktan, af oro och hopp? Enligt den rådande etikettens bu hade han att aflägga sin första uppvaktning hos kurfurste och i sista rummet hos henne. Men skulle han väl passer: borggården utanför hennes fönster utan att kasta en hlicl! dit upp, utan att söka en skymt af henne? Denna fråg: kräsde intet svar. Hon kände från sin barndom hans kärlel för rosor — dessa, som de så ofta plockat och beundrat i d hertigliga trädgårdarne i Celle — och hon lät i sitt kabinetts fönster inflytta en sådan i yppig blomma. Den skulle hos honom uppväcka ett minne från fordom, af de sälla nöjen d hvarje dag delade, kanske ock af den sista ros han skänkt henne och med hvars fallande blad hon sade sitt afsked til den lycka hon njutit. Hvem vet? Men i detta ögonblicl gjorde hon sig inga skrupler af att helsa honom på tankarne väg och symboliskt tolka hvad hennes ord och handling obrotts ligen förtegat. Dold bakom törnrosbusken blickade prinsessan vid der tid, då hon förmodade Königsmark skulle komma, väntande utåt borggården, då v. Molk nalkades henne och sade: — Nå diga prinsessa, lemna den plats, der ni icke är obemärkt. — Din ömhet, kära Molk, öfverdrifver dina farhågor fö! mig. Af hvem och i hvilken afsigt skulle jag väl här vars bemärkt? — På det sednare kan jag icke besvara er, nådiga prinsessa, men hvad jag vet är, att ni sedan någon liten tid är noga öfvervakad af fröken v. Kratzch och att jag sett hennes kammarjungfru flera gånger gå fram och tillbaka öfver borggården, alltid kastande ögonen hit upp. — Hvad skulle hon kunna misstänka? Hvad skulle hon vilja mig? — Denna v. Kratach har alltid förefallit mig som en spion, och för en sådans blickar är allting misstänkt. — Snart skola deras misstankar komma på skam! — log prinsessan med en suck. — Men dessförinnan, var på er vakt! Denna Kratzch synes mig farlig. — Jag medger att det var en tid då hon var mig förhatlig, då jag fruktade hennes närhet och afskydde hennes åsyn; men nu, kära Anna, hur annorlunda?! Jag betraktar mig som vid gränsen till ett annat Jif, vid slutet af mina sor