Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1868, sida 2

till behörig ort och ställe, icke kunde förfela att bringa den nyss nämnde i onåd och på samma gång höja hans egna, förlorad aktier. Sedan han noga betänkt sig på alla om och huru, fat tade han sitt beslut och nedskref följande till grefvinnan Pla ten ställda rader: Nådiga grefvinna! Förkrossad af er onåd äro dock de känslor af vördnac och beundran, som edra egenskaper en gång hos mig upp väckt, så oemotståndliga och djupa, att de icke tillåta mig at höra någon eder fiende mot er rigta lögnens och infamiens gadd, utan att blotta hans nedrighet inför edra ögon och så. medelst bereda er tillfälle att bringa honom det straff ni kar finna honom fortjena. Den person, om hvilken jag talar, är grefve Filip Königsmark, som för närvarande vistas här i Dresden, på besök hos sin syster och nästan dagligen synes på hofvet. Jag tvekar icke att kalla honom låg och äreförgäten, ty hvilken kavaljer som han skulle annars tillåta sig tila om en dam, med det åsidosättande af skyldig aktning. som jag hört honom göra om er? Ja, nådigaste grefvinna, om mina känslor för er voro mindre varma, mindre deltagande, mindre pligttrogna, skulle jag låtit saken passera, men nu, jag kan, jag bör det icke. Denne Königsmark, jag har med egna öron hört honom inför konung August drifva skämt öfver förhållanden, dem ridderligheten borde förbjuda hvarje ädling att vidröra. Ingen mera än prinsessan Sofia skonades af hans giftiga tunga. — Icke att jag gör några unmärkningar vid detta undantag, jag, som icke sedan äratal haft ett öga vid detta älskvärda hof eller kunnat träffas af glansen af hennes helgongloria, jag endast nämner det för den betydelse ni kan anse det hafva. 0. min grefvinna, om jag vägat anse mig värdig att draga värjan till ert försvar, hur lycklig jag skulle känt mig! Med haf ken stolthet jag skulle sett hans blod färga nin klinga, eller hafva gjutit mitt! För mycken framgång har :jort den stolte svensken öfvermodig, han bör straffas ... nen, hvad vågar jag? .. Säga er detta? O förlåt! Hvem an bättre än ni sjelf döma häröfver och öfver sättet? Förhoppandes, nådiga grefvinna, att dessa rader måtte för r tolka oföränderligheten af mina tänkesätt, framhärdar jag i jupaste vördnad m. m. Gotthard Rosenhberg.