Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1868, sida 3

Angående åtgärders vidtagande till hämmande af lösdrisveriet och tiggeriet i landet. Den nya samhällsrättens fordran, att namn och sak skola beledsaga hvarandra, är lika rättmätig som löftesrik. I verkligheten visar den sig dock ännu svår att genomföra. Icke minst gäller detta om vår fattigvård. Då svenska allmänheten underkastades en allmän beskattning för detta ändamål genom den k. författningen 1847, så hette det, att alla fattiga skulle vårdas inom sin försörjningsort och att ingen kommun vidare skulle besväras af kringströfvande tiggare. En märkbar förändring visade sig också under de första åren; men då staten ej ville belasta sig med de personer, som ej kunde tilldömas något visst fattigvårdssamhälle, så slappades eftersynen, och på vissa ställen har kronobetjeningen fått tillsägelse att behandla denna sak med urskiljning, hvilket vid tillämpningen betydar detsamwa som att ej dermed befatta sig. Tiggare-och landstrykareströmmen, hejdad för en tid, har derföre svällt upp till den grad, att mången husfader på landet måste på dessa främlingar offra nära lika mycket födomedel som åtgår för hans hushåll, oberäknadt hvad som stundom olofligen tillgripes. Ty en person, som genomvandrar riket, kan utan all fara och påföljd stjäla ända till 15 rdr inom hvarje länsmansdistrikt, ty om han också ertappas någon gång och stämmes, så bugar han och lofvar att infinna sig samt fortsätter lugnt till nästa område, der samma operation begynnes och så allt fort, utan att något skydd finnes mot hans tilltagsenhet. Till och med om det skulle roa honom att inställa sig vid tingen, så är hans ställning ej sämre derigenom att han fälles för snatteri, ty han måste hafva tid och frihet att anskaffa bötesbeloppet, hvarifrån ingen anser sig kunna hindra honom. Att kronobetjeningen under sådana förhållanden skulle utöfva något kontroll öfver den ärlige tiggaren, vore visserligen eu orimlighet. Emellertid är ropet så högljudt, att riksdagen bör vidtaga någon åtgärd till det ondas hämmande, och jag skulle illa motsvara mina kommittenters förtroende, om jag ej sökte attinom kamrarne skaffa det gehör. Gefleborgs läns landsting har nyligen tillsatt en komit för att behandla denna sak; men hvad skall ett enda landsting kunna uträtta, om det ej understödjes af enahanda åtgärder inom de öfriga länen, men framför allt af de offentliga myndigheterna? Inom många socknar har man inrättat spisningsställen och nattherbergen, dit tiggarne hänvisas. Man ålägger således folket en ny utomordentlig beskattning; men landsstrykarne lära väl dessutom veta att med lock eller pock anlita den enskilda välgörenheten allt framgent äfven i sådana kommuner. Huru länge skall då ett sådant tillstånd fortfara? Finnes ej någon annan utväg än att med korslagda armar se det onda för hvarje decennium tilltaga, till dess det slutligen vuxit öfver våra hufvuden? Skåda vi saken ifrån den kristliga kärlekens synpunkt, så kan väl ingenting omenskligare gifvas, än att låta midt ibland oss en proletariatklass uppväxa utan vård, uppfostran och tillsyn i det djupaste lekamliga och andliga elände. Se vi åter frågan ifrån rättvisans synpunkt, så är det visserligen i högsta grad obilligt, att en fattig men arbetsam allmoge, som med knapp nöd kan berga sig sjelf, skall tvingas att derutöfver mata en sådan skara lättingar och dagdrifvare. Då pauperismen är en samhällsskada, som trycker alla civiliserade samhällen, så hafva inom alla Europas folk mer eller mindre ändamålsenliga åtgärder blifvit vidtagna till det ondas afhjelpande. Ått om dessa åtgärders resultat inhemta kännedom torde vara icke mindre vigtigt än om de dugligaste försvarsvapen mot utländskt våld. Serskilat skulle jag förmoda, att Norges fattigvärdsväsen, sådant som det är ordnadt genom författningen af den 6 Juni 1853, för oss erbjuder det lärorikaste föredöme, eftersom detta folk i lagstiftningsväg plägar skära kläderna efter kroppen och verkställa hvad det en gång beslutat, hvarförutan dess förhållanden på det närmaste öfverensstämma med de svenska. Serskildt vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att besagda norska författning bekräftar riktigheten af de yrkanden, som jag ofta hört upprepas, att arbetshus måtte upprättas i de serskilda länen. Men ehvad man än beslutar, så är ingennting förderfligare än att slappas af och stanna på halfva vägen. Med anledning häraf vågar jag vördsamligen föreslå, att riksdagen täcktes till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta. utreda, hvilka åtgärder kunna och böra vidtagas med hänseende till den tiggande landsstrykarebefolkningen, och i händelse riksdagens medverkan erfordres. derom så fort ske kan aflåta nådig proposition. Stockholm den 25 Jan. 1868. L. Landgren.