breda remnor, och således var denna förut angifnkubikmassa så fullkomligt splittrad, att den medelst brytning kunde uttagas. Vidare gjordes följande 2:ne experimenter: Först utlades på en å marken liggande sten er hand full dynamit, som utaf en af de kring stener samlade åskådarne antändes med en brinnande tändsticka, hvilket antändningssätt endast hade den påföljd, att Nobels-krutet uppflammade och förbrann. Dererter lades en lika stor qvantitet dynamit på samma sten, hvilken var 2 fot lång, 15 fot brec och 1 fot hög; men nu skedde antändringen medelst den för explosions åstadkommande, utaf hi Nobel uppfunna tändhatten ), hvarvid var fästad en stubintråd. Vid detta försök aflägsnade sig åskådarne försigtigtvis och inom kort hördes er stark knall — explosionen hade splittrat stenen små stycken. Slutligen nedlades på isen å den utanför Sten brottet belägna Ulfsundaviken en trälåda af 8 fots längd, innebållande omkring 8 skålpund dynamit. hvilken vederbörligen sattes i explosion; isen var här 1,.; fot tjock. Det var nu redan sent på ef termiddagen, den nyss uppgångna månan spred sitt silfverskimmer öfver den af ett hvitt snötäcke höljda nejden; snart hördes en förfärlig knall mångdubblad af echo, och — den exploderade dynamiten hade i den tjocka isen öppnat en 1( fot lång och 3—4 fot bred vak. Den starka ver kan af det löst utlagda Nobels-krutet kom ovilkorligen åskådaren att tänka på, hvilken användbarhet detta krut måste få vid anläggring af minor vid demolering af fästningsverk o. s. v. Denna uppfinning torde således med skäl kunna antagakomma att göra epok, icke blott i industriel utan jemväl, och måhända ännu mer, i militöriskt hänseende. — Frågon om kommunalreformen. Styrelsen för arbetareföreningen i Stockholm har till arbetareföreningarne i riket affärdat följande skrifvelse: Till arbetareföreningarne i Sverge! Ehuru k. m:t i December månad 1566 tillbakavisade de irån ett stort antal medborgare i fyra städer inkomna petitioner, att regeringen ville taga initiativ till en reform af nu för den kommunala rösträtten gällande bestämmelser, och ehuru mar kunde synas ega ringa anledning antaga, att h m:ts regering, som under den koria, sedandess förflutna tiden ej undergått väsentliga personalförändringar, skulle nu mer än då vara benägen att gå önskningarna om ofvannämnda reform till mötes. har Stockholms arbetareförening likväl funnit sig af sin pligt manad att ej stillatigande och utan protest fördraga det nuvarande tillståndets olägeneter, eller overksamt afbida att en aflägsen framtid skall medföra en förändrig till skänks åt dem, som ej ansträngt sig att densamma vinna. Dels vill ej arbetareföreningen, för sin del, gifva något grundadt skäl till det påståendet att folket är likgiltigt för den ifrågavarande reformen. Dels säger henne erfarenheten att, om ock i en så klar och enkel sak som denna, svårligen några nya och bättre sköl för reformen kunna läggas till dem som redan i åratal anförts, en stor del af reformens motståndare dock skola gifva vika i samma mån snarare, som de blifva öfvertygade, att bakom reformfordringarne står en stark och allmän folkmening. Derför vill Stockholms arbetareförening, i hvad på henne ankommer, vinnlägga sig om att ej frågan, sedan den nu blifvit på allvar väckt, må ånyo slumra in, och föreningen har derför beslutit att till k. m:t inlemna en petition. Men inseende, att reformen skulle genom ett allmänt, i samma riktning gående uttalande från ett större antal arbetareföreningar i landet, erhålla ett kraftigare stöd än måhända för närvarande på något annat sätt vore möjligt, tager sig Stockholms arbetareförening friheten att vända sig till samtliga de inom landet varande arbetareföreningar för att anhålla om eder medverkan. Ehuru för Stockholms stad särskild kommunalförfattning är gällande, så, och då för en fullt tillfredsställande lösning af frågan ej mer än en, för alla rikets kommuner giltig princip finnes, har Stockholms arbetareförening trott sig med fullt skäl kunna betrakta denna angelägenhet såsom för hela landet gemensam utan undantag. Frågans omätliga vist åter har föranledt föreningen att, ehuru äldre och i många hänseenden mera betydande arbetareföreningar i landet finnas, ej tveka att taga första steget. Häri anhåller föreningen, att man ej måtte se något annat anspråk uttaladt, än det att i sin mån verka tör en angelägenhet af den största vige för samtliga Sverges arbetare. Stockholm i Februari 1868. Å Stockholms arbetareförenings vägaar: Dess Dircktion. —