Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1868, sida 2

V . UTRIKES FRANKRIKE. Om kejsar Napeleon ännu behöfde någon varnande vink om, huru mycket hans dynastis bestånd beror på de beslut, han i den närmaste framtiden måste taga i frågan om krig eller fred, så hafva hans alltid uppmärksamme medtäflare till tronen sörjt för att gifva honom denna vink. Den orleanska familjens representant, Louis Philippe Albert, grefve af Paris, har utsändt sitt manitest till franska folket. Den nu snart 30:ärige pretendenten har hittills lefvat mycket tillbakadraget, och hans handlingar kunna icke vittna om några egenskaper, som göra honom lämplig att bekläda en thron. Hans onklar, prinsen af Joinville och hertigen af Aumale, hafva likväl på sin tid vunnit ett visst namn vid tjensten i marinen samt uti armen i Algier, oeh de hafva sedan genom utgifvandet af en del skrifter sökt bevara sina namn från glömskan. Om grefven af Paris vet man endast, att han straxt efter inbördeskrigets utbrott i Förenta Staterna ingick i nordstaternas armå hos ,,den lille Napoleonk, general Mac Olellan, samt att han här med en af sina onklar under ett år deltog i fälttåget. För öfrigt har han lefvat i stillhet, dels i Eisenach i Sachsen, dels i Richmond i England, och för den under de sednast 15 åren uppvuxna franska generationen är hans namn endast bekant af historien. Då grefven af Paris nu framträder och genom offentliggörandet af ett bref (eller rättare sagdt: en afhandling), som i tusentals exemplar skall finna väg öfver Frankrikes gränser, uttalar sig om Frankrikes ställning till Tyskland samt besvarar den fråga, som hvarje fransman nu för tiden måste framställa för sig sjelf: ,, Är det krig eller fred? så kan man med fullt skäl antaga, att det orleanska familjerådet och dess anhängare kommit till den åsigt, att det förestår en vändpunkt, om icke i Frankrike, så åtminstone i den napoleonska dynastiens historia. Orleanisterna se i den närmaste framtiden faror för den kejserliga dynastien, och de vilja förmodligen påminna fransmännen om, att om något menskligt skulle öfvergå deras nuvarande kejsare, så hafva de när som helst en yngre kejsare att tillgå. Och hvad är då denne pretendents program? Programmet är inklädt i en lång, väl skrifven afhandling om det tillstånd, som utvecklat sig i Tyskland efter slaget vid Sadowa. Der säges en del bekanta sanningar om den enhet, som under Preussens ledning åstadkommits; om förhållandet mellan länderna norr och söder om Mainfloden; om den preussiska regeringens herrsklystna karakter, samt om sinnesstämningen bland tyskarne. Grefven af Paris utgår från den uppfattningen, att tyskarne äro ett godmodigt, fredligt, intelligent folk, som endast önskar lefva i fred, för att ostördt kunna arbeta på sin politiska frihet, och som således icke tänker på att gå någon grannstat för när. Han erkänner, att om preussiska regeringen får öfverherraväldet både i Nordoch Sydtyskland, skell den — dels af egen drift, dels för att dämpa de liberala sträfvandena — samt öfvergå till en anfallspolitik mot sina grannar. Om man deremot lemnar de många antipreussiska elementerna ro att organisera en fast opposition mot preussiska regeringen, skall så småningom framgå ett Tyskland, som endast eftersträfvar att tillförsäkra sig liberala institutioner, och som för öfrigt skall hafva alltför många. olika intressen, för att kunna blifva anfallande. Derföre måste — efter grefvens af Paris förmenande — programmet för Frankrikes politik under den närmaste framtiden vara: Fred med Tyskland och liberala reformer i det inre. ,, Om Frankrike afhåller sig från hvarje inblandning i Tysklands angelägenheter, så skall vid dess gränser samla sig ett fredsälskande folk, som aldrig skall tänka på att anfalla sina grannar, och om den franska regeringen vill vinnlägga sig om att införa liberala reformer i det inre; skall den derigenom ytterligare fästa det frihetsälskande tyska folket vid sig. Som man väl kunde vänta, uppställer pretendenten icke detta sitt program, utan att rikta en del hugg mot franske kejsaren. Så förebrår han honom, att, genom den år 1866 gjorda framställningen om gränsrättning, kejsaren icke gjort sig reda för, att just detta var ett skäl att föra sydstaterna i armarne på Preussen, och han låter kejsaren rätt tydligt förstå, att Frankrike nämnde år var oförberedt att med vapen understödja sina anspråk, samt att den franska politiken endast åstadA Ju!iI —