Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 3

pligtskyldigast böra först göra mademoiselle Kernoc några complimenter och vände sig derför till det intagande fruntimmer, för hvilket han nyss blifvit presenterad; men knappt hade han framstammat sitt ,,mademoiselle! förrän den älskvärda afbröt honom och, pekande på sin kavaljer, yttrade med ett fint leende: , Ni misstager Er utan tvifvel, — mademoselle Kernoc är — denne herre! Min vän studsade; ,jag tyckte, — svarade han med en bugning mot den fremmande herren, — att jag hade den äran att bli presenterad för vicomte de Launay.... ,Vicomten, — svarade, den tilltalade artigt, — det är denna dame, min herre! Det förhöll sig verkligen så; vicomten var den spirituella och sköna madame de Girardin, mademoisellen var den på sin tid mycket omtalade prefekten Romieu. Min vän har försäkrat mig, att han aldrig kännt sig i större förlägenhet. Det bör äfven medgifvas, att det behöfs mindre till än så, för att rätt grundligen blifva hvad fransmannen kallar ,intrigue. Madame de Girardin är för öfrigt långt ifrån det enda fruntimmer, hvilket inom den franska litteraturen uppträdt i karlmasque; hela verlden känner monsieur Georges Sand, född Aurore Dupin, förmäld markisinna Dudevant; monsieur Andr Leo är en viss madame de Champseix, o. s. v. Alla dessa och bundratals liknande upptäckter göras af den ofvannämnde mr G. dHeilly i hans nyligen utgifna arbete, ,,Dictionnaire des Pseudonymes. Dessa upptäckter, skall man kalla dem indiskretioner? Jag vet det knappast. Med undantag af några ganska sällsynta fall, der en författare verkligen önskar att förblifva okänd och icke tillåter någon att titta honom bakom masquen, tjenar hela denna pseudonymitet i allmänhet till intet synnerligt och utgör blott ett rent infall. I Frankrike är detta händelsen mer än annorstädes. Man älskar en liten mystifikation, men det strider för mycket mot det franska lynnet att hålla ut med sjelfva hemligheten längre än för ögonblicket. Det egendomliga med de franska pseudonymerna är eljest detta, att de så godt som alltid äro i fullkomligt borgerlig och icke fantastisk stil och derföre äfven efterhand helt naturligen antaga karakteren af verkligheter. Man beter Gigault, men man kallar sig för roskull Labedollierre, efterhand blir man mr Labedollierre, och det blir fru L. och fröknarna L. och Labedollierre fils Hos oss gör man icke för pseudonymen anspråk på annat än litterär medborgarrätt, och man kalJar sig derför äfven Vitalis, Onkel Adam, Beppo, eller Orvar Odd. Katolskt. I anledning af en adress från de österrikiska biskoparne af den 23 sistl. September, hvilken påstår att den österrikiska lagstiftningen är tolerant mot icke-katoliker, offentliggör ,N. Z. enskilda hemliga artiklar af konkordetet utaf 1856 emellan påfven och österrikiska regeringen. Angående döpandet af judebarn bestämmes i detta konkordat: ,Katolske presterna hafva icke al!enast rättighet att döpa omyndiga judebarn, öfver 7 år gamla, emot deras föräldrars vilja, utan också emot föräldrarnes vilja barn under 7 år, såvida åe äro så förståndiga att de kunua bedöma religiösa frågor. Kejsar Maximilian på scenen. Katastrofen i Queretaro är så dramatisk, som någon historisk händelse kan vara, och hjelten deri är en äkta tragisk gestalt. En älskvärd personlighet, ett stort syftemål, en orättvisa, som kräfver försoning, ett manligt motstånd mot ett oundvikligt öde. Allt detta förenas hos honom. Just derföre borde den vanliga spekulationen lemna detta öde och denna karakter i fred. Men man hör nu talas om två dramer, som behandla hans tragiska öde. I Newyork har man gifvit , Maximilian, kejsare af Mexiko, historiskt sorgespel i fem akter, af Karl. Stycket, som har en tysk till författare, gjorde fiasco. I Melbourne i Australien instuderas nu också en , kejsar Maximilian af Witworth, en af skådespelarne vid dervarande Newmarker-teater. De vigtigaste preussiska städernas folkmängd var i Dec. 1867 följande: Berlins 702,437, Breslaus 166.744, Kölns 119,516, Königsbergs 105,627, Magdeburgs med förstädernas 103,981, Danzigs 87,505, Frankfurts omkring 74, 000, Hannovers och Stettins lika många.