Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1868, sida 3

Medlemmar af en sjukhjelpförening. pa — Motioner väckta vid innevarande riksdag. Om underdånig skrifvelses aflåtande rörande solkskoleväsendets ordnande efter i vissa delar förändrade grunder. Att svenska folkundervisningen under sistförflutna fjerdedels århundrade både från det allmännas och många enskildes sida egnats en berömvärd uppmärksamhet och att stora uppoffringar blifvit gjorda för dess befrämjande, äro sanningar, som både inom och utom vårt eget land erkännas och icke ens kunna förnekas af dem, som ifrigast klaga öfver folkskoleväsendets bedröfliga tillstånd och anse oss ännu hafva nästan ingenstädes kommit med den vigtiga frågan. Kunde allt i denna fråga anses vara väl bestäldt genom frikostiga anslags beviljande, varma uppmaningars utfärdande och statistiska uppgifters insamlande, så skulle knappast, med giltiga skäl, något klagomål öfver skolväsendets tillstånd numera kunna anföras, ty i dessa afseenden hafva hvarken statsmakterna eller folkskole-inspektörerne gjort sig förtjente af klander för försumlighet; och ändå nödgas man, ehvad man vill det eller ej, af de temligt allmänna och högljudda klagomålen draga den slutsats, att icke allt i detta afseende är som det borde vara. Det går icke an att för denna saks bedömande taga hänsyn till enskildheter; ty, huru man än lagstiftar och organiserar, kommer alltid en skola här att göra sig berättigad till loford och en annan der att göra sig skyldig till klander, gentemot andra skolor i samma ort. Orsakerna härtill kunna vara många och behöfva icke i denna motion framhållas. Ser man deremot på skolfrågan i dess allmänlighet, så synes det som om man genom tjugafem års ihärdigt arbete och uppoffringar borde hafva kommit något längre fram, än hvad allmänna meningen tyckes vilja erkänna. Klagomål, mer och mindre berättigade, höras öfver allt och drabba i första hand skolans lärare, vidare de sjelfskrifne skolrådsordföranderne, seminarierna, lokalförhållanden och hvad mera man kan påfinna. De framhållna botemedlen till det ondas afhjelpande äro lika så många och olikartade, efter hvars och ens olika uppfattning af den samhällsvigtiga frågan. Utrymmet för en vanlig motion tillåter mig icke att ingå i någon undersökning hvarken af klagomålens berättigande i deras närvarande utsträckning, eller af de föreslagna botemedlens ändamålsenlighet. Till undvikande af vidare tvist vill jag hellre låta både det ena och andra gälla allt hvad det kan, ja till och med erkänna att både klagomålen och förbättringsförslagen kunna under vissa förhållanden hafva ganska goda skäl för sig, om jag än icke kan erkänna deras allmänlighet. Det är en annan sida af saken jag härmed vill underställa riksdagens bepröfvande, och det desto hellre, som denna, efter min uppfattning, under allt klagande och frågande efter orsakerna till folkundervisningens, som det påstås, tryckta och maktlösa tillstånd, blifvit allt för litet uppmärksammad eller medtagen bland orsakerna. Denna sida af saken synes mig vara: en alltför stor brist på plan i skollagstiftningen och i följl deraf en allt för stor misshushållning med de krafter och tillgångar, som offras för skolväsendets befrämjande. Genom 1842 års nådiga skolstadga uttalades den grundsats, att folkskolan skulle vara blott en. Stora och små barn, kunniga och okunniga, abedarier och kartritare skulle undervisas i samma rum, på samma timmar, af samma lärare, Denne skulle vara vederbörligen seminariibildad och utexaminerad, behörigen antagen och försedd med af lagstiftaren bestämd lön. Nekas kan väl icke, att ju häri låg en stor genomgripande enhetstanke, något helt och omfattande, och med tillhjelp af den då temligen allmänt godkända vexelundervisningsmetoden å ena sidan och halfva skyddsafgiften å den andra ansågs denna enhetstanke ingajlunda outförbar. Snart visade sig dock att man fordrat och vänat för mycket af denna skola. I den bestämda lormen räckte hon icke till för alla, som behöfde henne. Den undervisningsmetad, hrarpå man byggt sina förhoppningar, fordrade andra lokaler och annan materiel än hvad man i allmänhet hade att erbjuda, och kostnaderna för så beskaffade skolor tillräcklig mängd öfverstego, isynnerhet i de glest befolkade orterna, allmogens krafter. Inom tio års förlopp hade erfarenheten oemotsägligen bekräftat detta och en frukt af denna erfarenhet blef kongl. kungörelsen af den 29 Sept. 1853, hvarigenom tillåtelse lemnades att åter upprätta de 11 år förut itdömda kringvandrande byskolorna. Men härgenom blef också den vackra enhetstanken bruten, y den nya rotskolan blef ett helt för sig utan ammanhang och utan egentlig samverkan med len lagbundna folkskolan. Denna hade åtminstone in för sig utstakad väg att gå, hvaremot rotskolan vade i det fria. Båda undervisade abce-darier ch konfirmander och den sednare hade åtminstone let i mångas tycke stora företräde, att den var värmare till hands och kostade vida mindre än len förra. Något klarare framstod vid 1856--1858 årens iksdag insigten om omöjligheten för 1842 års solkla att fullgöra allt hvad skolstadgan och de ndigt växande anspråken af henne fordrade. En i svenska folkskolans historia djupt ingripande olkskolevän uttalade högt den tanken: , kunna cke barnen komma till skolan, så måste skolan comma till barnen, och denna tanke blef fortfaande ledtråden för mannens nitiska sträfvande för måskolan, ett sträfvande så ifrigt att det ofta i ians verksamhet synes som hade han glömt 1842 rs folkskola och endast velat hafva en småskola den stora massans barn och en högre folkskola förmögnares eller på hufvudets vägnar bättre ottadg harn. För en betraktare på afstånd blef let under sådana förhållanden temligen oklart wad den egentliga folkskolan sedan skulle tjena till. Rikets ständer omfattade med synnerlig välvilja lessa åsigter, och anslagen till högre folkskolor ch smågkolor gåfvos så rundeligen, men till den gentliga folkskolan med så noggranna och ofta öfvervinneliga vilkor, att mången missmadig folkkolelärare på fullt allvar fruktade meningen vara, tt sätta folkskolan med sina seminariibildade läare på indragningsstat eller svältkur, under det nånget fattighjon, som i åratal lefvat på fattigassans bekostnad, nu upphöjdes till småskolelärare st ller Hräriana och uck lefsa på statsverkets be-) ostnad. 11. Men planen i detta nya undervisningssystem, j urudan var väl den? Sverge hade nu för sin folk-i ndervisning a) småskolor med oexaminerade läare och lärarinnor, till 1 af kostnaderna under-y ållna af statsmedel, h) rotskolor med ,,behörigen odkärda lärare, antagna och aftönade af hus-8 iderne i skolroten, c) ordinarie skolor med semi-Ä ariibildade lärare, d) högre folkskolor med akat emiskt bildade, af domkapitlen tillsatta lärare ch frias kostnader till 7; bestriddes af statserket, sami e) de tyenng ibSL klacsprpa nt ele: emarläroyerken, hvilka, med I NE äl ett nda lroämne, äro verkliga folkskolor och i deesta städer såsom sådana begagnas af sådana förldrar, som finna det under sin värdighet att låta ina älsklingar mottaga undervisning i en vanlig olkskola. I hvilket förhållande ställdes nu dessa s kolor till hvar: ? Behöfver måhända ett barn ei