Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1868, sida 1

— Herr grefve, en sjöman bär en blankhatt och en röd eller blå skjorta: det är en uniform. — Nå väl? — Jag skulle ej vilja bära ett livr. Grefve de Navarran tycktes ett ögonblick blifva öfverraskad. Han betraktade med ett visst intresse den unge mannen. — Det är bra, min gosse, sade han till honom, ni må kläda er som ni vill. Denna gång bugade Jean sig och följde förvaltaren. Då grefven blef ensam, mumlade han: — Det är något att göra af den der gossen. Guido och Ginevra, hvilka väntade vid gallergrinden, hoppade af glädje, då de återsågo sin herre. Det tycktes som äfven de förstodo att de skulle inträda i en stadig tjenstebefattning. — Ja, mina trogna djur, sade Jean och klappade deras hufvuden, vi skola arbeta alla tre. Louise kastade sig i sin broders armar och sjöng hela dagen, så stor var hennes glädje att få behålla honom hemma. Några dagar derefter lät grefve Navarran tillkalla Jean. — Min gosse, sade han till honom, jag kan inte bege mig till Paris i detta ögonblick. Jag har ett litet förtroendeuppdrag att anförtro er. Grefven öppnade en liten ask, ur hvilken han framtog ett halsband och några juvelsmycken. — Det handlar om, fortfor han, att sälja allt detta hos någon juvelerare. Se här ett bref, som innehåller min fullmakt