Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 1

semton års älder lemnade han oss och gick ombord. Han seglade sedermera till Amerika, Brasilien, Indien och jag vet inte hvart. Han har sett svarta män och kopparfärgade qvinnor; — han talar alla möjliga språk. Det blir snart två år sedan han kom hem, och jag söker hålla honom qvar hos oss. Jag låtsas vara svagare än jag är och säger, att jag kunde dö under hans bortovaro. Men då jag en gång dör, måste Jean emotta min sista suck och det sista ord, som jag skäll hviska i hans öra. — Det finnes ett helt enkelt sätt att fästa honom här, sade förvaltaren. — Uvilket då? — Herr grefve de Navarran behöfver en redlig karl, som hindrar landtstrykare att förstöra hans villebråd. Erbjud er son denna plats. Skogvaktareyrket kan stundom vara farligt, men denna trakts kryyskyttar äro ej fruktansvärda; och för öfrigt skall herr grefven ej fordra alltför stor stränghet. — Tack, min herre, sade Madeleine, — jag skall tala vid Jean. — Om han besluter sig för saken, så bed honom komma till le Mesnil i morgon förmiddag, så skall jag föreställa honom för herr grefven. Hans aflöning blir etthundra francs i månaden; man kan lefva godt derpå. Om aftonen meddelade Madeleine sin son detta anbud. Han tvekade länge. : — Mor, sade han, — jag skulle gerna vilja stanna hos er, men någonting inom mig drifver mig bort. Jag hör en röst, som tillropar mig: Res. (Forts.)