Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 1

En mängd små hjertan klappade fortare, och korsetkerna höjde sig. Jean gick förbi och nickade knappt goddag. Han hade ej märkt någon bland dem, som tänkte på honom, och ingen hyste ovilja mot honom, just emedan han ej föredragit någon viss. Jean vistades mest i skogarne, alltid åtföljd af sina två hundar Guido, en stor, afrikansk vindthund, som i tre språng upphann ett rådjur, samt Gincvra, i dagligt tal kallad Nevra, en fogelhynda begåfvad med ett slags geni i sitt slag. Jean Deslions återvände hem mot natten. Hyddans stora spisel flammade inbjudande, spettet vreds framför elden, bordet var prydligt dukadt, och sedan Jean omfamnat sin moder och syster, satte han sig emellan dem, — ett mål för deras ömhet. Louise var åtta år yngre än brodern. Huru hade denna blonda och bleka blomma, detta englaansigte, dessa blå ögon, detta fina, aristokratiska hufvud, dessa små, beundransvärda händer kunnat bibehålla sig på detta sätt under detta sträfsamma, hårda landtlif? Det var antingen ett omisskänneligt rastecken, eller en nyck af naturen. Den goda Madeleine hade äfven omsorgsfullt vårdat sina barn, och båda älskade högt den okonstlade qvinnan. Alltsedan deras spädaste ålder, så snart man kunnat. lära dem att knäppa ihop händerna och höja ögonen mot himmelen, hade Madeleine Deslions hvarje qväll upprepat för dem: — Bedjen för Pierre Deslions. Glöm