Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1868, sida 2

——— — — ——————d— — — mycket högre grad, som det låg någonting alldeles fremmande för den förras fina takt och fulländade umgängessätt att förråda något sådant. Ännu mera förundrad blef han, då han märkte ett bref räckas honom ur den förtrogna sällskapsdamens hand. Han grep det med en feberaktig häftighet, gömde det vid sitt hjerta och ilade, som hade gatan bränt honom under fötterna, till sitt hem. Hvem kan tvifla, värde läsare, på att vi icke, om vi kunnat skåda ner i djupet af hans hjerta, skulle sett den häftigaste smärta der råda öfver de lidanden, som föremålet för hans dyrkan måste uthärda, men hvem kan å en annan sida göra sig säker, att han icke derjemte närde hoppet att gemålens hårdhet skulle bana väg för älskarens framgång? Och om så varit, hvem vill derför bryta stafven öfver hans hufvud? Låtom oss icke begära mer än mensklig styrka af ett menskligt hjerta. Han var icke förr inkommen i sina rum, innan han bröt brefvet och läste: — .Grefve Königsmark. Ni är den ende vån jag här eger, den ende till hvilken jag kan anförtro mig, den ende på hvars deltagande jag vågar räkna. Ni känner min historia från min lyckliga barndom; den kärlek jag åtnjöt i mitt hem, den glädie som följde mina spår och det bemötande, som jag här erfarit från första dagen af min ankomst bit. Jag behöfver ingenting upptäcka för er, ni vet allt och kan, vid jemförelsen mellan det fordna och det närvarande, bättre än någon annan förstå hvad jag lider. Ni vet också att den enda dörr, som hoppet för mig ställde öppen till befrielse, stängdes af min fars obeveklighet. Han lemnar ingen fristad i sitt hus åt sin olyckliga dotter, och dock, hon måste finna en sådan eller . . . 0, grefve, jag kan icke fullfölja denna tanke! Jag ser ien afgrund, utan ljus, utan botten. Rädda, o rädda mig! Jag vill fly, fly till något kloster, der jag kan finna skydd undan förföljelsen och lugnet i en undangömd och obemärkt letnad. Men hvart kommer jag ensam, utan hjelp, utan stöd, utan ledsagare? ...Ni, grefve, ni skall blifva mig detta. Vägra icke min bön! Jag vore då förlorad. Ni vet att jag ännu icke ser någon; jag vågar icke göra ett undantag för er; det skulle kunna väcka misstankar, som