Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1868, sida 2

Stockholmsbres(Från redaktionens korrespondent). Den 30 Jan. 1868. Motionstiden är ändad och kamrarne ha framkommit med ett förfärande stort antal motioner, större än på ståndsriksdagens tid, kan man säga (?). Att en stor del af dessa foster komma att beaf utskotten hastigt och lustigt, et och klart — så har det brukat gå till förr i verlden; och då tager man ej med i räkningen motioner af dens sorben, som för några år tillbaka väcktes af kammarherren L. hos ridderskapet och adeln, om hvilka ekonomi-utskottet yttrade, att det för utskottet varit omöjligt att utgrunda hvad motionären egentligen menat. Men numera torde neppeligen någon motion bli affattad på det obegripliga sätt, hvarför hr L. på sin tid var så beryktad. — Landtmannapartiet har ej låtit höra af sig ännu efter genomdrifvandet af sin ide att insätta i utskotten lika många suppleanter som ledamöter, och man börjar mer och mer tro, att man gjort alldeles för mycket väsen at detta parti, som inom sig måste erkänna, att det på långt när ej lyckades vinna så mycken mark, som det gjort sig räkning på. Partiet har fått mycket att tänka på, sedan propositionen om inrättandet af en jordbruksministere inkom, och en af koryfeerna inom partiet har yttrat, att sedan regeringen genom denna proposition visat sig så tillmötesgående, ville han ej heller sätta sig på tvären, som först varit meningen. Emellertid väntar man med otålighet att få höra af partiet något närmare, på det man måtte få reda på hvar man egentlihar det. — I dag ha åtskilliga af amrarnes ledamöter varit inbjudna att åse skjutning å Ladugårdsgärdet med, såsom biskua Sundberg sade, nya kanoner eller något sådant der, men det befanns att det var skjutniug med Remingtons ovär det var fråga om. — Utskotten äro nu i fullt arbete, och snart kunna memorialer och utlåtanden väntas, och så befinna vi oss inne i affärerna. Det måtte kännas smärtsamt att finna sig så der missförstådd, som grefve Erik Sparre märkte sig vara i Norge, när han sist åt middag i Fredrikshald. Vära norska bröder trodde nemligen förut, att den ädle höfdingen i Venersborg var — horriDile visu — ett monster, icke mer och icke mindre, men bara man ätit och druckit kaffe, så befanns det att den ädte grefven var en mycket resonnabel karl, ofantligt, hygglig. Till den der supponerade monster-naturen hos gref Erik var den usla svenska pressen, Venersborgs-tidngarne inbegripna, ensam skulden. Det var i den stilen och med de bekanta tonfallon i rösten, som grefve Sparre i förrgår ansåg det vara tillständigt att uppträda i första kammaren, skummande af ilska, utslungande mot tidningarnes referenter de grofva invektiver niredan känner. Den norska pressen var också usel, dock ej till den grad som vår, det kan roa våra kolleger i Norge att höra, ifall de sätta värde på omdömen af ett f. d. monster. Jag vill ej lägga sten på börda, jag vill tro att grefve Sparre redan ångrat detta sitt besinningslösa utfall, men säkert är, att det alltid kommer att bli en point noir i första kammarens annaler, hvilken svärligen kan utplånas. Den snälla fru Carlns i La Croix salong inrättade bazar för Stockholms fattige upptager alla tankar, de rikes såväl som de fattiges: man äflas att gifva. Hur måtte ej de då längta, som skola erhålla! La Croix salong är ganska stor, det kan ej nekas, men den förslår föga för de hundradetals menniskor, som der cirkulera för att öfva välgörenhet. Fru Carlens butik mellan pelarne der borta till höger är belägrad och hon sjelf begapad, ty ni skall veta, att lika mycket som hennes romaner äro här kända, lika okändt är hennes ansigte för största delen af vår