Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1868, sida 2

tänkte hura nära det varit, att det täcka lilla ansigtet skulle blifvit vanstäldt för alltid, och barnets hela framtid en tid af lidanden och saknad. Hon sjönk ned på sina knän och kände en tår rulla öfver sin kind. — Hvarför gråter jag? — frågade hon sig. — Borde jag icke snarare vara glad vid åsynen af den lyckliga utgången af detta fruktansvärda tillbud? ... Kanske är det glädjetårar jag gjuter; det säges att man också kan gråta af glädje ...Ja, min älskling, himlen vare lofvad! du skall bli vacker, så som naturen ämnat dig; är icke detta skäl till en outtömlig sällhet för modershjertat? — Hon lutade sig ned för att kyssa flickans panna, men drog sig hastigt tillbaka. — Jag kan icke!...Det är som om ett brännsår skulle sveda mina läppar... Therse skulle skratta, men det är icke narri, det är ett tryckande allvar! Och med dessa ord gick hon tillbaka i sitt toilett-rum, kastade sig på en soffa, tog nerfstyrkande droppar och hoppades, att det skakade lugnet skulle återkomma.