Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1868, sida 2

viss principiell betydelse för hela det preussiska regeringssystemet. Berättelserna från Sydtyskland tyda på en liflig agitation med anledning af de förestående valen till tullparlamentet, om hvilkas slutliga resultat det likväl är svårt att yttra någon bestämd åsigt. Regeringen i Baden är — nu som alltid — redo att sluta sig till Preussen, eller t. o. m. att gå Nordtysklands önskningar i förväg, men tidpunkten synes icke rätt gynnsam för djerfra steg i denna riktning. De flesta berättelser, som komma från det national-tyska lägret i Baden, äro på sednaste tiden hållna i en temligen resignerad ton, och de nordtyska tidningarne medgifva sjeltva, att det går långsamt med Sydtysklands anslutning, men berömma likväl Baden för, att det ,,gör hvad det kan, samt att det ,i hvarje fall förvärfvat sig en odödlig förtjenst om den nationella enhetssaken genom att i rätt tid hafva motsatt sig upprättandet af ett sydtyskt förbund. Det system, som följes af badenska regeringen, består — som kändt är — uti att ställa sig den nordtyska förbundslagstiftningen till noggrann efterrättelse samt ställa sig så, som vore Baden redan medlem af förbundet. I Bayern och Wiirtemberg är — som vi förut meddelat — regeringarnes och landtdagarnes hållning på långt när icke så tillmötesgående mot Nordtyskland. Före mötet i Salzburg var man i Preussen särdeles belåten icke blott med furst Hohenlohes, utan äfven med Varnbiilers hållning; efter den tiden synes bladet hafva vändt sig, och den wirtembergske statsministern är nu föremål för oupphörliga anfall i de nordtyska organerna. Så lägger man honom till last, att Wirtembergs landtdag icke, såsom Baden, oförändradt velat antaga den preussiska militärlagens bestämmelser om tjenstetiden och om den styrka, som skall utskrifvas. Det heter till och med, att krigsministern i Wirtemberg af detta skäl skall taga afsked. FRANKRIKE. Det anses såsom bestämdt, att franske ambassadören i Berlin, Benedetti, skall lemna denna sin post och efterträda Malaret uti samma befattning i Florens. Detta ombyte anses vara i dubbelt afseende betecknande, först såsom ett bevis på de vänskapliga förhållanden, som för närvarande råda mellan de franska och preussiska regeringarne, enär Benedetti icke varit gouterad af den sistnämnda, och för det andra som ett tecken till återställandet af de intima förhållanden mellan Paris och Florens, ty Benedetti anses som en enthusiastisk vän till Italiens enhet. Frankrikes närmande till Italien bekräftas äfven af den omständigheten, att dess regering i Rom anfört besvär öfver de från palatset Farnese utgångna och af sjelfva vatikanen gynnade bourbonska stämplingarne. Från Paris skrifves den 25 dennes: ,,Angående innehållet af de ställen i prins Napoleons manuskriptbrochyr, som så uppväckte kejsarens ovilja, att tryckningen af uppsatsen måste afbrytas, erfaras följande enskildheter: Efter att hafva framställt den yttre politiken, specielt med afseende på Italien, kom den höge författaren på tal om Frankrikes inre förhållanden. Han framhöll då, huru under hans kusins första nio regeringsår ett skarpt begränsadt system varit rådande, hvilket — ehuru det väl var värdt att klandras för sin ensidighet — likväl framkallat ett välstånd i Frankrike, som det på revolutioner trötta landet knappt vågat hoppas. Sedan har kejsaren, först år 1860 och sedan 1867, trott sig böra göra koncessioner uti den allmänna meningen i detta system, hvilka för sin halfhets skull icke af landet med tacksamhet blifvit mottagna och för den skull icke åt dynastien medfört någon fördel. I stället för den demokratiskabsoluta styrelsen hade trädt en så att säga trefvande konstitutionalism, hvilken ökat kejsarens ansvarighet och lättat anfallen. Ett sådant styrelsesätt är ohållbart. Man måste emellertid medgifva, att ett återvändande till det absoluta styrelsesättet vore en omöjlighet, ech det återstode således för kejsaren intet annat, än att kasta sig i armarne på en sann konstitutionell parlamentarism, hvilken ensam vore i stånd att konsolidera hans verk och hans familj. Det lärer varit i synnerhet den sista antydningen, som väckt så stor ovilja hos kejsaren. ITALIEN. Som man vet, har det varit mycket tal om, att erkebiskopen af Paris, Darboy, skulle blifva utnämnd till kardinal. Hvar och en visste emellertid, att man i Rom hade svårt att förlåta honom, det han åtskilliga gånger — isynnerhet i det be1. L 2 12 a — a 00w2—