Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1868, sida 1

Bref. (Från H.-T:s korresp.) Neroyorhk d. 8 Jan. 1868. Sedan min sednaste skrifvelse har det nya året framskridit några dagar, och det är fägnesamt kunna meddela, det allmänna meningen tyckes vara att detsamma skall se industri och handel återupplifvas, om än endast småningom, samt att en bättre sakernas ställning i alla riktningar skall inträda öfverallt i landet. I sjelfva verket har den ekonomiska ställningen under de sednaste åren eller från det stora inbördeskrigets slut ingenstädes varit god eller ens medelmåttig för den arbetande och näringsidkande. Eget nog har det varit och är det fortfarande under innevarande vinter svårast att slå sig ut för den infödde handtverkaren och arbetaren — svårare än för utlänningen, isynnerhet tysken. Denne medför hit sin nations medfödda sparsamhetsanda, hvilken i förbindelse med hans arbetsidoghet och starka håg att .Geld verdienen sätter honom i stånd att passera lätt nog genom de årliga , dull seasons. Skandinaverna i allmänhet reda sig äfven, ty egentliga slösare bland dem träffar man ej gerna härstädes, men hvad sjelfve amerikanaren beträffar, är det synd att kalla njugghet för en af hans nationalsynder. Han vill, såsom regel taget, lefva godt, kläda sig smakfullt och väl, se sina vänner, traktera dem inomoch utomhus (isynnerhet det sednare) o. s. v., och vgood as you.-andan eller jemnlikhetskänslan, som han med modersmjölken insupit, förleder ofta den mindre bemedlade eller alldeles obemedlade att söka likna sin förmögnare granne eller bekante. Den arbetande klassen af infödingarne har vanligtvis, då sjukdom, arbetslöshet eller andra orsaker beröfva dem de dagliga inkomsterna, på intet vis sörjt för en dylik eventualitet; den lefver ur hand i mun, såsom man brukar säga. Vår skandinariske sakförare, hr Reymert, vann vid förra årets slut en rättegång, der frågan gällde mer en vigtig princip än något annat. En större köpman hade nämligen att till en annan affärsman utbetala en i sig sjelf obetydlig summa penningar — ett par hundra dollars eller deromkring — men med anledning af en emellan dem uppstånden osämja vägrade den förre att, i enlighet med öfverenskommelsen, betala i guld eller med ett guldet motsvarande värde i kurant eller papper, hvilket vid sådana öfverenskommelser äfven brukas. Den andre parter, dansk till börden och chef för ett större hus, stod på sin rätt, och ehuru prejudikater till gäldenärens förmån funnos och det såle