ingalunda undgått regeringens uppmärksamhet. Generaltullstyrelsen och kommerskollegium hade redan erhållit befallning att härom yttra sig. Talaren erkände motionärens förtjenstfulla utredning af frågan, som otvifvelaktigt skulle lemna värdefulla bidrag till regeringens åtgöranden, och önskade förslaget all framgång. Dock trodde talaren lämpligast att riksdagens beslut i ämnet ej affattades i lagform utan framställningsvis utiskrifvelse till Kgl. M:t. Grefve E. Sparre tog sig af denna fråga anledning att göra ett serdeles häftigt och bittert utfall mot svenska pressen, hvilken grefven beskyllde för vrängda och sanningslösa framställningar, hvilka väsedtligen motverkat en lycklig lösning af de inbördes förhållandena Sverge och Norge emellan. Af anförandet framgick i öfrigt, att grefven ej väntade något egentligt resultat af motionen. Endast på underhandlingarnas väg och på grundvalen af ömsesidiga fördelar kunde, enligt talarens åsigt, något afsevärdt resultat ernås. Mot grefve Sparres angrepp på pressen protesterade frih. 4, C. Raab, som ifrågasatte, huruvida det kunde vara öfverensstämmande med kammarens värdighet, att man yttrade sig i sådane ord som dem grefve Sparre begagnat och hvilka voro sårande icke för tidningarne, utan för kammarens ledamöter.