Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1868, sida 2

straffet af alla, och till följd deraf bör det ock vara det mest afskräckande, åtminstone för en klass förbrytare, nemligen de, som redan genomgått hela den öfriga straffklassen och som gjort brottet till ett yrke. En sådan förrymd eller utsläppt fästningsfånge är ofta van att ganska noga beräkna både sättet för brottets verkställighet och dess möjliga följder. Han vet, att en stöld, om. den blir upptäckt, kostar honom friheten för lifstiden, och han inser, att han lättare kan undgå upptäckt, om han mördar den, som kunde uppicka honom. Om han dermed ingenting mera äfventyrar, så är fara värdt, att han icke alltid afhålles från mordet blott af sitt bjertas godhet. Det är en allmän erfarenhet, att dylika förhärdade brottslingar hysa en feg fruktan för döden, och det är derföre antagligt, att ett hotande dödsstraff, från hvilket de icke kunde med någon visshet påräkna att befrias af nåd, skulle afhålla dem, visst icke från alla brott, men från det svåraste af sådana. I afseende å sådana farliga förbrytare torde sanningen icke kunna helt och hållet jäfvas i Napeleon den förstes bekanta ord: sallesk mot brottet är omensklighet mot samället.