Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1868, sida 2

ÖSTERRIKE. Det skall nu snart gifva sig, huruvida de sammanträdda österrikisk-ungerska delegationerna skola lyckas lösa sin svåra uppgift. Bland de tyska medlemmarne råder mycket tvifvel härom. Delegationerna hafva efterträdt det af Sesnmerling ä -vidsträcktare riksrådet (enligt författningen af Februari 1501), som emellertid aldrig kom till stånd, enär hela den ungerska halsdelen konseqvent nekade att delt i detta riksråd och lika bestämdt vägrade att erkänna något af detta riksråds beslut, i hvilket de tyska och slaviska medlemmarne alltid måste utgöra majoriteten. Det nya gemensamma riksrådet -i fall man så vill kalla det — är bygdt på en strängt dvalistisk basis, enär hvar och en af monarkiens halfdelar sänder 60 representanter till delegationerna. Redan denna omständighet, att konungariket Ungern och de cisleithanska länderna äro ställda på fullkomligt lika fot, ehuru Ungern endast räknar c:a 14 millioner invånare, och de sistnämnda länderna deremot 20 millioner, har länge varit föremål för tyskarnes och slavernas missbelåtenhet. Emellertid har detta berott på, att det visade sig vara en omöjlighet att få en gemensam representation på annan basis, än ett lika berättigande Det herrskar emellertid alltjemt i den tysk-österrikiska pressen en irriterad stämning, som dels har till orsak den stränga formalism, som de ungerske delegationsmedlemmarne så länge iakttagit, dels den bristande öfvertygelsen om, att den nya institutionen verkligen skall vara i stånd att lösa sin uppgift och utveckla sig till en lefnadsfrisk gemensam representation. , Neue freie Presse för d. 19 dennes gifver luft häråt i en artikel, der det heter: , Vi må icke förgäta, huru mycken sjelfförnekelse det å ena sidan kostat ungrarne att erbjuda dessa delegationer som en utväg för att etablera en viss gemensamhet i dualismen, och å andra sidan, med hvilken motsträfvighet riksrådet (det tyska) ingått härpå. Det bör nu vara ungrarnes sak att bevisa, det delegationerna äro en lifskraftig inrättning, samt att det är möjligt i tvenne efter nationaliteterna åtlskiljda parlamentsutekott, hvilka endast förenas, då det skall omröstas, att förhandla om statens högsta och vigtigaste intressen, utan att nedsätta hela det parlamentariska systemet, och utan atv utmana de partier, som stå bakom delegationerna, till en strid på lit och död. Vi medgifva gerna, att vi icke äro förtjusta i en riksrepresentation, i hvilken vi icke intaga den plats, som tillkommer oss i förhållande till våra statsutgifter (Ungern lemnar häraf 30 Z och de cisleithanska länderna 70 Zz), och som är byggd på ett valsätt (indirekt, genom de särskilda provinsernas landtdagar), som förnekar alla våra konstitutionella grundsatser. Icke destomindre skall skulden icke ligga på vår sida, om försöket med delegationerna misslyckas. Hittills hafva vi likväl icke sett nägot tecken till, att ungrarne imna frigöra sig från sin motsträfviga tormalism. Med en afundsjuka, som omfattar de ringaste bagateller, hälla de fast vid de likgiltigaste småsaker, hvilket nöd