va aflösningsformuläret är visserligen vil korligt, men detta om, som här förstå: under, och icke en gång, för språkets pryd lighets skull, finnes utsatt, det halkas så lätt öfver, och man förmenar sig hafve fått en ovilkorlig syndaförlåtelse. Men nog om detta vigtiga ämne. Det synes, mec ett ord, som kristendomens ädla syftemål att förebygga en falsk förtröstan på eger rättfärdighet, blifvit för långt drifvet, ocl der har man vägen till läseriet — ja! til sjelfva methodismen. — ,Den, som gör Guds vilja, han är min syster och mir broder. Deraf skole alle förstå, att I ärer mine Lärjungar, sade Jesus. Uvarföre fö icke dylika bibelställen träda litet längre ur skuggan? Hvarföre ropar man så högt på Pauli tro, att Johannis kärlek, kristendomens hufvudthema, och Jacobs gerningar, enda beviset för tron, alldeles underordnas? Att flera formförändringar i framställ. ningen af kristendomens sanningar, son ändå blifva desamma i hufvudsaken, ärc af behofvet påkallade, finner hvar och en som utan bigotteri tänker på saken. Mången tror sig icke våga tänka, liksom Gud gifvit oss förnuftet utan ändamål. Ar det icke skilnad på att ransaka Skrifterna och att tro sin kunna mästra dem? Skriften är ju supra, men får ej vara cortra rationem. Har icke skrift-tolkringen gått stora steg framåt? Skall detta vara utanffrukt: Hvem går oss i borgen, att just Luther träffade det rätta? Kan man väl tro, att ingen reformation mer skall ske, utan allt förblifva såsom det nu är? Det är icke möjligt! Allt menskligt måste tid efter annan förbättras, d. ä. omklädas efter tidernas sig ständigt törändrande behof. Kisecen behöfver säkert ingen reformation i sin religion. Men Europa behöfver den, ty dess barn hafva vaknat ur sin långa mumie-sömn och fråga härutinnan oroligt: hvad är sanning? Man beskyller tiden för otro, och kanske det är sannt; men så har ock forntidens blinda tro mången gång ej varit mycket värd. Af våra dagars religiösa företeelser synes man hafva skäl till det påståendet, att det just icke är så mycket den kalla otron, som icke mera det spekulerande tviflet, som är rådande; och om dessa tvenne olika grader säger Geijer så sannt, att det icke är den sednare, men blott den förra, som fördömer. Forskaren, som frågar: hvarföre? låter icke afspisa sig med någon ensidig bokstafs-tolkning af några Skriftens språk. Med ögat tästadt på det stora hela i skapelsen vördar han kristendomen, som ett Guds nådeverk till vår förädling, som önskar sig derur utdraget ett lärosystem, mera i harmoni med detta stora hela, ej bygdt på de grundframställningar deraf, som gjordes redan i en mörk sagotid. Det ständigt växande behofvet af en reformation förvissar oss, att den icke längre kan uteblifva, och när den omsider må komma, mä man då blott icke omvärfva sig med allt för många subtiliteter och småaktiga bestämmelser, huru allt skall tydas och förstås; må man framställa ett Symbolum, icke med dess trångbröstade stadganden som bestämdt föreskrifva tolkningen af alla mystiska ställen; utan en enkel Christi lära, öppen och tillgängig, såsom himmelske Fadrens famn, för hvar och en som tror på honom och den han sändt hafver. Endast sålunda, men aldrig på annat sätt, skola Christi ord en sång nå sin fullbordan, att det skall blifva ett fårahus och en herde. Och då det är skett, skall man icke längre famla efter Christendomens bokstaf, som dödar; man skall då kärleksfullt fatta dess ande, som sör lefvande.