gent något af håret, såsom det upppifvits i protoollen. För att höras som vittnen voro inkallade studeranden G. W. Carlsson, bokhållarne A. F. Lundberg och C. H. Nilsson, hvilkas berättelser öfverensstämde med dem som de förut i poliskammaren afoifvit. Alla tre intygade dessutom, att Bengtsson hållit bössan för ögat och stödt kolfven mot axeln, när han aflossade skottet, och ej mot sidan, gom han uppgifvit. Dertill kom att den aftonen var månljust, så att man mycket godt kunde åtskilja personer. Bengtsson hade derföre tullkomligt kunnat se, när en person kom fram midtför hans gömställe. Till Lundberg hade han bland annat yttrat efter skottets aflossande, att ,jag skall visa den töseslängan, att hon ej skall gyckla med en gammal man, och skall derför taga först hennes och sedan mitt lif. Sedan B. laddat på nytt, hade han vidare yttrat: Jag skulle ej fråga efter att sätta detta skott i mig sjelf. — Begge dessa uppgifter bestredos dock af Bengtsson, som förnekade att ha fällt några sådana ord. Hr Nilsson berättade slutligen, att vid ett samtal, som han haft med Bengtsson veckan innan mordförsöket skedde, denne yttrat: , Jag frågar ej stort efter lifvet, då jag ingen bar som sörjer mig, men nog skall hon ej mer uppträda på tiljan. Alla vittnena intygade slutligen, att Bengtsson ofta stått på lur utanför Bloms hotell för att invänta Amanda, då hon skulle aflägsna sig från repetitionerna vid arbetareföreningens teater, och att Famanda ofta visat rädsla för Bengtssons svartsjuka. Målet förekommer åter den 30 dennes, då Bengtsson, som under tiden förvaras i cellfängelset, åter skall inställas. pr