Om behosvet af en kyrkoresormation. Under denna rubrik läses i Norrlandsposten bland annat följande: Skulle icke kristendomen göra en ren vinst derpå, att derifrån uteslötes en mängd scholastiskt hårklyfveri, som haft sin upprinnelse från några dunkla Skriftens språk, dem man saklöst kunde gå förbi, hvarigenom, så väl i våra större theologiska afhandlingar, som våra katekeser, mera utrymme lemnades för praktisk kristendom, moraltheologi, en på hjertat och lefvernet tillämpligare och enklare framställning af actus grati?, att i denna vigtiga sak icke så stort spelrum lemnades öppet för methodism och läseri. Vore det möjligen nödigt för de egentliga theologerna att grubbla på mystiska bibelställen, så är åtminstone öfverflödigt för alla andra. Man borde göra kristendomens lefnadsvisdom till hufvudsak, och icke dess mysterier. Nekar man derför, att sådane deri finnas? Sådan läran nu är framställd om tron och gerningarna, lägges så mycken vigt på den förra, alt de sednare af tanklösheten ofta ses förbi, liksom kunde de i kristlig mening åtskiljas och vara något hvar för sig. Genom det öfverdrifna talet om gerningarnes otillräcklighet öfvergär enfalden lätt till deras obehöflighet, sökande sig en annan väg till Gud, än det rättskaffens lefvernets, troende, att en stilla hängifvenhet till Gud, quietismus, är den säkraste vägen till saligheten. Denna kan väl vara upplyftande för andakten, men medför ofta den skadliga villfarelsen, att andaktsstunderna äro botgöringar, hvarmed man kan godtgöra bristerna i lervernet, icke besinnande, att de ej äro annat än uppbyggelse-stunder, der själen skall lyftas frän jorden och hemta kraft att ej missbruka litvets dyra lån. Att tjena Gud vill enfalden gerna tyda så, som skulle man med sina Gudstjenster kunna arbetala en gammal syndaskuld, och 1 denna tro stärkes han än mer af framställningen i vår nattvardslära, som så lätt kan, och äfven, tyvärr, oftare än man tror, Ärkli gen missförstås som ett aflat. Denna missledande syftning har vår nya kyrkohandbok med sina formler icke bemödat sig att förebygga, utan fastmer stärka. Sje