Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1868, sida 1

vador af fullkomligaste former, sandaler på fötterna, snöhvitt linne utan briljantknappar, endast bandvippor, högröd väst, halmhatt på hufvudet, herdestaf i stället för värja och säckpipa i stället för ,,chapeau bas under armen. Förstår ni nu? — Måhända, ifall Arcadien lät förflytta sig till den närhet ni antydt. — Så är det! En gudomlig ingifvelse har uppenbarat för min moders vishet den punkt, som Archimedes sökte för att rubba verlden, och Arcadien kommer till oss. — Om jag icke kände er vana att dölja en allvarsam mening under skämtets spräk, skulle. jag dervid fästa föga vigt; nu deremot uppväcker det en nyfikenhet, som jag är otålig att finna tillfredsställd. — Jag vill då berätta er förhållandet. Kurfurstinnan lät nyligen kalla mig för att säga mig, att hon förklarade prinsessans tillstånd i hög grad betänkligt, och att hon tror alla läkemedel förgäfves använda, intill dess hennes lynne och sinnesstämning kunna förbättras. För detta ändamål har hon beslutat att med henne utflytta till Marienburg, medförande endast till prinsessans muntrande sällskap en liten utvald krets, hvari jag och ni äro inbegripna. Tycker ni icke, min käre grefve, att detta skall bli en vistelse i Arcadien? — Det vore hårdt att tillintetgöra så idylliska föreställningar i ett sinne, sådant som ert, hvarför jag gör mig en glädje att dela dem och lyckönskar er af allt hjerta till det nöje ni väntar er. — Jag påräknade detta af er! Vi skola atskudda oss hoflifvets tvång och leka menniskor. Detta är prinsars Arcadien. Aldrig har en sublimare tanke upprunnit i kurfurstinnans hufvud! Medan vi lemna prinsen åt sin oförställda, och Königsmark åt sin förtegna glädje öfver det omtalade förslaget, vilja vi i förbigående taga skälen dertill i betraktande. Öm kurfurstinnan dertill icke leddes af några ömmare känslor för sin sonhustru, så såg hon dock i hennes husliga förhållanden en förnyad upplaga af den historia hon sjelf genomlefvat, och hvars slutblad ännu icke voro fullskrifna, och fann en viss hemlighetsfull tröst i att, oförmögen att hämna sig sjelf, dock träda på dens sida, som var förfördelad i samma stycken. Naturen hade icke förr iklädt sig sin sommarprakt —