Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 1

Jag olyckliga! Minnes ni de sälla dagarne i mitt fädernehem? Der var allt kärlek, ömhet och frid! Men här . . . här! ... O, hvarför skulle jag hit till detta förhatliga Hannover? — Nådiga prinsessa, hvad har händt? — frågade Anna. — Har er gemål ännu kurnat visa sig hård? — frågade Königsmark. — Hård!? Säg grym, o, mer än grym! Jag kom att begära en förklaring öfver hans bemötande och han har vågat skymfa mig genom misstankar. — Det är omöjligt! — utbrast Königsmark. — Prins Karl, — stammade prinsessan. — Prins Karl! — upprepade grefven. — Jag vill, jag bör icke mera se honom hos mig. Vid dessa ord fattades Königsmark af en namnlös känsla. Prinsens förvisning gällde äfven honom. Det var prinsens vänskap, som beredde honom tillfälle att oftare råka prinsessan; den var det banr, som öppnade vägen till det fält, der han hade ständiga strider att strida, en aldrig flyende fiende att bevaka, allt att förlora mot intet att vinna, men öfver hvilket den stjerna lyste, som var ljuset i hans lif och hvarförutan han skulle famla i ett mörker, mera fruktansvärdt än dödens. — Och han har: vågat tillåta sig en förebråelse mot er? — frågade han slutligen. — O nej! Han älskar mig icke nog, ens för detta! — snyftade prinsessan. — Han bemöter min förmenta pligtförgätenhet med en likgiltighet, tusende gånger mera sårande än de förförligaste förebråelser. — Den uslingen! — utropade Königsmark, blossande af harm. — Sakta, grefve! — bjöd prinsessan. — Det är till hans gemål ni talar, och ni skulle komma mig att bittert ångra det förtroende min smärtas öfvermått aftvingat mig, om ni derigenom kunde tro er berättigad till vanvördiga utlåtelser mot fursten i min närvaro. Jag känner att jag handlat orätt och jag skulle evigt förebrå mig det, om jag ejaf begges eder vänskap torde påräkna en obrottslig tystlåtenhet — och räckte härvid Königsmark och Moltke hvar sin hand. Den förre tryckte hennes hand till sina läppar och sade: — Förr mitt lif än ett ord, som skulle förråda denna stunden. — Tack, tack! Det är bra! Säg ingenting åt prins Karl,