Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 1

Prins Karls sanguiniska förhoppningar att hafva verkat en förmildring i prinsessans öde voro, ty värr, ingenting mindre än välgrundade. Sjelfviska och högmodiga naturer känna sig mera kränkta af att bringas till blygsel än att öfverbevisas om en nedrighet. Prins Georg hörde till dessa och den ögonblickliga förstumning, hvari Karls sista ord bringat honom, hade endast uppkallat en ökad förkittring och harm i hans sinne. Utan att kasta en blick på sin gemål svarade han med hånande köld: — Jag lemnar åt er sjelf att göra er de förebråelser, hvaraf ni vet er vara förtjent, men förbehåller mig att befrias från alla sådane, så väl af edra utskickade som af er sjelf. — Af mina utskickade? . . . Hvad menar ni med det? — Er låtsade okunnighet bedrager mig icke. — Vid himlen, jag förstår er icke! — Än prins Karl? — Trins Karl? — sade prinsessan med högsta förvåning. — Jag begär inga förklaringar af er, men tänker ej heller. låta aflocka mig några; alltså äro vi qvitt. — Ni bör kunna inse, min furste, att om jag hade något att frukta af en förklaring, borde jag vara den sista att söka framkalla en sådan, liksom att prins Karl, om han tillåtit sig några anmärkningar öfver ert uppförande mot er gemål, icke kunnat dermed hafva andra än de renaste afsigter. — Jag ämnar icke forska deretter. Är ni nöjd nu min prinsessa. — 0, Gud! Äfven denna förolämpning! — sade Sofia och lemnade rummet. Knappast hade hon utkommit från furstens rum, förr än hon i korridoren mötte Königsmark, som kom för att aflemna det omtalade brefvet. Hennes bleka ansigte vittnade om de upprörda känslor, som skakade hennes själ. Vid hennes åsyn studsade Königsmark. Hon märkte det och sökte undvika hans blickar, då på en gång hennes knän svigtade och hon famlande sökte ett stöd emot muren. — I himlens namn, min prinsessa, ni mår illa! Tillåt mig ledsaga er! — sade Königsmark. I stället att svara utbrast hon i en häftig gråt. Han förde henne in i hennes rum, der Anna Moltke väntade henne. Här utbrast hon snyftande, under det hon nedsjönk i en soffa: —