Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1868, sida 1

— Ni befaller det? — Jag önskar, jag bönfaller. Grefvinnan låtsade qväfva en snyftning, derefter sade hon: — Efter grefve Königsmarks frisägelse skola misstankarne rörande det förkomna armbandet vände sig åt ett annat håll och tvifrelsutan understödjas af Rosenbergs intresse att rentvå sig sjelf. — Än sedan? — Klandret, smädelsen. — Bah, min sköna grefvinna! Man klandrar icke furstar. — Hopen har sina moraliska fördomar. — Vi stå lyckligtvis höjda öfver hopens omdömen. — Men icke så de, som njuta furstars ynnest. Man vet att min syster är älskad af prins Georg, och man skall ge henne skulden för hvad som händt. Var öfvertygad, dyre furste, att afunden icke skall låta ett så gynnsamt tillfälle gå sig ur händerna att angripa sitt offer! — Ni såge hellre att jag ignorerade Karls upptäckt och ögonblickligen visade Königsmark från mitt hof och mitt rike? — Vore allt dermed hjelpt! Men grefven är omtyckt af prinsen och dennes obetänksamma lynne är er icke obekant. Ett oförsigtigt yttrande och saken skulle blifva ännu värre. Han skulle få många medhållare, som skulle blifva behjelpliga vid utspridandet af det ryktet, att grefven fallit för en nedrig intrig, eller . .. — härvid vände hon sig bort med ett uttryck af harm och sårad stolthet. — Eller? . . Tala ut! Ni är förtjusande i er förtrytelse. — Rosenbergs insinuation — hviskade hon knappast hörbart. — Den f-de Rosenberg! utbröt den gamle kurfursten vresigt och gnuggade sig i pannan. — Måste jag ej deröfver känna mig indignerad? Hans aflägsnande vore åtminstone icke oförtjent! — sade grefvinnan såsom för sig sjelf. — Ni har rätt! Och dermed är allt hjelpt! Rosenberg skall taga både misstankarne och missnöjet med sig på resan. Han skall i denna dag för sista gången skåda Hannover. Är ni nöjd nu, min sköna grefvinna? — Er rättvisa och er skarpsinnighet äro lika beundransvärda. Min djupaste tacksamhet tillhör er.