Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 2

kunde misskänna andan af hennes handlingar. Dygden och ädelmodet öfverväga hvarje annan känsla i hennes själ. At besegra henne i dessa skulle vara att störta henne i en af. grund af olycksalighet och inre söndring, hvarför ingen man af heder skulle vilja bära skulden på sitt hjerta. Låt er nöja min prins, med det förtroende hon visat er och var öfvertygad att ingen man skall någonsin kunna skryta med ett större ynnestbevis från hennes sida. — Om jag kunde tro er! — sade prinsen med en vek, honom fremmande böjning i rösten. — Om ni icke tror mig, så tro åtminstone er sjelf och den er inre genius, som ni nyss, under benämningen ,,väderkorn, sade, aldrig bedragit er! Skulle han endast göra det med afseende på det föremal, som ni hedrat med en välvilja, den inga yttre anledningar kunnat förorsaka, eller på begreppet om en qvinnas renhet utan fläckar? Nej, min prins, föreställ er icke det, eller ni trycker ett törne i ert eget hjerta! — Från detta ögonblick vill jag tro er och fastare än någonsin hålla mig till er. Vi äro tvenne halfblinda varelser, som behöfva låna hvarandra sina ögon för att finna sin väg. Vi hafva vunnit olika erfarenheter af vårt unga lif och kunna ingenting bättre göra, än förmedla dem genom hvarandra. Jag vill föra er i er ljusa blindhet så, att ni icke må falla i lejongapen, som här öfverallt finnas omkring er, under det ni skall, min mörka villa, leda mig till öfvertygelse om att dygd och idelmod icke äro toma ord bland menniskor. — Topp, min prins! Vare ett sådant förbund från denna stund slutet mellan oss! — sade Königsmark. Prinsen räckte honom sin hand och slöt honom i sin amn. Det lättsinniga hånet, som vanligen spelade öfver hans älbildade drag, försvann för ett uttryck af allvar och innerighet, som uppdykade från djupet af hans själ och förrådde en försvinnande glimt hvad deri bodde. Derpå bjöd han refven farväl, lemnande honom åt en ensamhet, den han snart kulle få frihet att utbyta mot de kretsar, i hvilka hans frånaro förorsakat en smärtsam oro. (Foris.)