Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 1

— Frukta icke, nådiga prinsessa! Jag skall, osedd bakom jalousien, bevaka allt och gifva honom ett tecken, om så fordras. Frukta icke! Om icke alla omöjligheter sammansvurit sig mot mig, skall ert bref lyckligen komma i prinsens hand Prinsessan betraktade sitt ur. Det var half tolf. — Tiden nalkas, då prinsen, efter din utsago, är att vänta. Gå! Himlens beskydd följe dig. Jag behöfver icke säga hur oroligt jag väntar din återkomst. Anna gick. Har du någon gång, gode läsare, sväfvande mellan fruktan och hopp mätt tidens lopp, så vet du hvilken förunderlig förmåga väntan har att tänja ut minuterna till timmar, timmar till dagar och dagar till år. Prinsessan erfor detta i dess hela kraft. Hon betraktade gång efter annan sitt ur, utan att visarn syntes henne vilja skrida ur fläcken. Hon förde det till örat för att öfvertyga sig om det verkligen gick. Det var henne, som om tidens ström stannat i sitt lopp och ett ändlöst stillastående efterföljt dess ilande fart. Ändtligen efter en lång orolig bidan visade uret den tid, då Anna borde vara att återförvänta, men Anna kom icke, och visarn gick ännu en gång taflan rundtom, utan att hon syntes. Prinsessans oro var obeskriflig. Middagstimman var inne, och hon kom ändå icke. Då sade sig prinsessan vara opasslig och vilja stanna i sina rum. Hittills hade tanken på en lycklig utgång af hennes företag undertryckt hvarje annat bekymmer, men nu framträdde i mörkaste färger hela taflan af hennes belägenhet. Hon gret bittert och sträckte längtande ut sina armar i rymden efter sitt kära och lyckliga barndomshem och den moder, från hvars läppar hon så många gånger hört vishetens ord, talade med kärlekens stämma. Hvad ville hon ej gifvit för att få sluta sig i hennes armar och lägga sina bekymmer på hennes hjerta! Då inträdde kurfurstinnan. Underrättad om prinsessans illamående, hade hon, så snart hon lemnat bordet, gått att besöka henne. Hon var mera vänlig och välsinnad än vanligt. Här, utan vittnen och under en så nedtryckt sinnesstämning, som den, hvari prinsessan befann sig, kunde hon ej finna någon triumf i de förödmjukelser, hon annars plägade låta henne erfara, hvarför hon anslog en mildare ton, kanske dertill äfven föranledd af det deltagande, som gemensamma orsaker