Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 2

san, lyssnade hon med öppna öron till allt hvad man berättade, och ehuru hon insåg att skadebegäret och elakheten må ste ha en stor del i detta sqvaller, sann hon dock att deri låg en tillräcklig grund till de bekymmer, hvilka hon trodde framkalla prinsessans sorgbundenhet. Då hon åter inträdde fanr hon henne med näsduken för ögonen, högt snyftande. — Nådiga prinsessa, — sade hon och stannade framför henne i en bedjande ställning: — er smärta går mig som ett stygn genom hjertat, och, tillåt mig ... — Det finnes stunder, som öfverväldiga oss med en underlig, en namnlös ängslan. — 0 ja, hvad ni måste känna är grufligt, men sanningen skall taga ut sin rätt! — Jo, ack jo! Prinsen har ingen del deri! — Jag hoppas det vid alla tillfällen, då sanningen är förnärmad, men i detta fall kan det ej ge någon tröst. — Grefve Königsmark är, om icke anklagad, åtminstone på väg att blifva det. Han är den brottslige. — Grefve Königsmark? — stammade prinsessan bleknande. — Hvad har händt honom? Hvad har han gjort? — Han har arrest på sina rum, och han skall ej undkomma. — Hvilket, hvad? — frågade prinsessan med knappast hörbar röst. — Hvarje dikt af illviljan och det låga begäret att nedsvärta en höghet, som man smickrar men afundas skall tystna och den skyldige träffas af vanära och föraktet. — Hvarom talar du? — frågade åter prinsessan med ansträngande af sina sista krafter. — Om armbandet. IIvarom annars? Det är onekligen en djerfhet att vidröra detta ämne, men den uppdagade sanningen måste vara er glädjande, och det har besegrat alla mina betänkligheter. Grefven lär ej kunna komma ifrån saken. — 0 himmel, hvad betyder väl detta? Jag förstår icke ett ord af allt hvad du säger! — Det var grefve Königsmark, som kurfursten gaf att lemna juvelskrinet till prinsen, er gemål, alltså har det sednast gått igenom hans hand och han skall ansvara för det förkomna.