Uöteborg den 15 Januari. Alltifrån det stora inbördeskriget, som bortsopade slafveriet från Nordamerikas jord och afgjorde frågan, huruvida republiken skall betraktas som ett statsförbund eller en förbundsstat, har det mägtiga transatlantiska samhället varit föremål för en vida större uppmärksamhet från Europas sida än förut var fallet. Trots de ofantliga offer i blod, arbete och penningar, som kriget hade pålagt landet, och trots de partislitningar, som uppstodo och nödvändigtvis måste uppstå, när det gällde att skrida till det svåra ,rekonstruktionsverket — att återförena hvad kriget söndrat och omdana förbundets statsinrättningar till ett harmoniskt helt — såg man här i Europa, och detta icke utan förvåning, att ingen afmattning visade sig efter striden, utan att tvärtom särskildt Förenta Staternas utrikespolitik angaf en starkare tendens än någonsin att göra republikens ställning som verldsmagt gällande. Utan att för detta ändamål behöfva lossa ett skott kunde kabinettet i Washington påskynda upplösningen af dramat i Mexiko, tvinga Europas största militärmagt till ett förödmjukande återtåg och bidraga till de i ett grannland upprättade monarkiska inrättningar