Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 2

— Hvad har man sagt er? — Nådige herre! — Inga omsvep! — Spara er, jag ber, harmen af det förakt ni måste skänka dessa skändligheter! — Spara ni mig harmen af edra omvägar, råder jag er! — Ni befaller och det är blott en pligt jag uppfyller. Nå väl, somliga säga att prins Georg skänkt detta armband åt en annan, som han funnit det mera värd än prinsessan; andra åter, att Königsmark tillegnat sig det, säker för all risk i skygdet af en skön, inflytelserik dams ynnest; andra... — Tyst, det är nog! En dam, skör, inflytelserik — — Grefvinnan Platen vill ni säga? — Icke jag, utan malicen, nådige herre! — Det är detsamma! Man vågar . .. — königsmark är den vackraste karl vid hela hofvet och ej mindre inbilsk. Han tror sig oemotståndlig. — Det skall han erfara. En måste offras och denne skall bli han! — röt fursten blossande. Derpå gjorde han ett tecken med handen åt Rosenberg att aflägsna sig. Rosenberg hade med en verklig kännarehand måttat den stöt, hvars reaktiva verkan skulle krossa hans fiende. Den stackars kurfursten var utom sig. Han ryggade tillbaka för en offentlig skandal, men skydde ännu mera tanken att lemna Königsmark onäpst. Det var icke armbandets förlust, som var det vigtigaste af saken — och hvad fursten, som sett ett nytt rikt smycke i fru Wichers hår på balen, derom tänkte, anse vi föga menligt för den anklagade — men misstanken om en delad ynnest af den tillbedda grefvinnan, eller om endast en förutsättning deraf i allmänhetens ögon, var elt brott, som kräfde en oblidkelig hämd. Hur lycklig skulle ej kurfursten känt sig om han haft ett Siberien att skicka den olycklige till? Hur mycket bråk och bryderi skulle han ej undsluppit, om en så välsignad tillflykt stått till hans förtogande? Men nu! ... I den tvekan, hvari han befann sig, sände han genast en order till Königsmark med förbud, att icke, vid hans onåd, våga lemna sina rum, eller mottaga några besök innan han erhållit vidare befallningar. Emellertid inträdde denna dag en obeskriflig förstämning vid hofvet. Prins Georg, som anade oråd, begaf sig med sin