Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 2

— Grefve Königsmark skulle tillegnat sig ett armband? Hvem har kunnat uppfinna en sådan osanning? — Osanning? — upprepade Anna Moltke under den största förvåning. — Tusende gånger, och den skändligaste någon menniskotunga kunnat uttala! Denne unge ädling, som utmärkt sig genom så mycken tapperhet och så många ridderliga dygder, hvars egenskaper jag så ofta hört min fader erkänna och min moder loforda, han skulle vara i stånd till något så lågt, så uselt? Omöjligt! — Nådiga prinsessa, tillåt mig påminna om de misstankar, för hvilka ni blottställer er gemål genom detta försvar och det stöd ni ger åt deras elakhet, som finna sitt nöje i att förtala de höge och misstyda deras oskyldigaste handlingar. — Kära Moltke, hvarje ditt ord faller som ett glödande kol på mitt arma hjerta, och dock hur illa förstår jag dem! Grefve Königsmarks oskuld skulle blottställa min gemål?! Fröken Moltke, som nu insåg hela vidden af sitt misstag, rörande prinsessans förmenade bekantskap med den löpande historien, och den deraf förorsakade anledningen till hennes nedslagenhet, stod stum framför henne, betagen af ånger och försagdhet. — Du svarar mig icke Anna. Du måste förklara dina gåtfulla ord — sade prinsessan med ett bjudande allvar, som kom den tilltalade att darra. — Jag trodde, ack, jag trodde . . . Förlåt mig, nådigaste prinsessa! .. O, hvad jag handlat oförsigtigt! ... Men er sorgsenhet, allt bedrog mig, — och Anna sjönk på knä för hennes fötter. — Inga scener! Jag fordrar sanning, endast sanning. Prinsessans bjudande hållning betog all möjlighet till undflykter. Anna hade sagt för mycket för att hon skulle kunna ätertaga något, hvarför hon beslöt, att, hellre än att undkomma genom en osanning, berätta prins allt. Denna hörde utan att en enda gäng albryta J men då hon slutat gjorde hon ett stumt tecken att hon måtte lemna rummet. Forws.)