Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 1

han intog platsen bredvid henne — vi skola döma huruvida den verkligen har fördelen att taga sig bättre ut än vår tyska. Vid denna underrättelse flög en rodnad öfver Königsmarks kinder; han kände att grefvinnans öga häftades på honom och han fruktade, att hans hjertas slag skulle förråda hans känslor. Han skyndade att draga sig tillbaka och dölja sig i hvimlet af de andra gästerna, intill dess musikens toner skulle kalla honom till sin oväntade lycka. Han bade icke gått många steg innan han upphanns at prins Karl, som tilltalade honom: — Jag hatar er och uppsäger från denna stund all vänskap med er. — Ni skulle göra mig förtviflad om jag icke kände mig lika oförtjent af denna olycka, som jag varit det till den nåd ni bittills visat mig. — Jag önskar er i Tartaren med er svenska vals. — Inte annat? — Ni har aldrig varit kär! — Nej, min prins, aldrig! — skrattade Königsmark — Men musikens toner skalla, och jag måste lemna er åt er vrede. Königsmark förde prinsessan i valsen. Aldrig såg man ett vackrare par. En vals — — hvilken elyseisk förtrollning ligger ej deri! Ögonblickets sorger försvinna, lifvets skuggor upplösa sig i ett sväfvande intet för dessa, som, bröst emot bröst, öga mot öga, på musikens rytmiska vågor gungas i dess magiska cirklar. — — Dock, man måste vara ung och kär för att erfara det; det är ungdomen och kärleken, som tillsamman verka undret. Äfven prinsessan kände sig fattad af dess makt. — Hur lycklig var jag ej, då vi sist dansade tillsammans i Celle! — sade hon, medan de hvilade under dansen. — Ni är det då icke nu? — Jo, åh jo! — svarade hon, rodnande af fruktan att hafva förrådt en klagan, den hon borde förtiga. — Ert ansigte säger dock icke detsamma. — Ni bedrar er, herr grefve! Ingenting kan vara naturligare än saknaden af ett barndomshem, sådant som mitt, och när dertill kommer att kurfurstinnan vid alla tillfällen låter dolkstygn dugga öfver mig för min moders härkomst, så bör det ej förundra er om jag icke alltid förmår qväfva mina känslor, och ni stundom finner mitt ansigte 1örmörkadt af smärtans qval. — Den ovärdiga!