Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 1

varit så obetydligt här i staden, att alla de större köpmännen förlidet år skriftligen förpligtade sig att några dagar hvarje vecka vid middagstiden infinna sig på börsen, tör att samtala om gemensamma angelägenheter. Detta har visserligen på sednare tiden framkallat ett konstgjordt börslif, som dock ej i verkligheten utöfvat inflytande på affärerna, hvilka likasom förr mestadels uppgöras på de serskilda köpmännens kontor. Åtskillig verksamhet har deremot den privata handelsföreningen utvecklat, icke blott i sällskapligt afseende, t. ex. genom upprättandet af en dramatisk och en sång-förening, utan äfven. genom ömsesidigt understöd och genom att taga initiativet i större saker, hvilka rört handelsståndet ensamt eller kommunens angelägenheter i allmänhet. Denna förening samlar nu penningar till uppförandet af en stor föreningslokal. Ingen sak här i landet har på sista tiden väckt större uppseende och förbittring än de utaf de spanska auktoriteterna utan föregående varsel och utan konferens med våra myndigheter plötsligt förändrade tullsatserna för importen af klippfisk härifrån till detta halft barbariska land. Redan det att variera tullen på en aflandets vigtigaste exportartiklar, allt eftersom exporten sker från den ena eller andra staden, måste för ett fremmande land helt säkert synas såsom en djerf godtycklighet, som ej kan tålas af en suverän stat och innebär en grof kränkning af de folkrättliga principer, hvilka de enskilda staterna bruka tillämpa i förhållandet till hvarandra. Men de orimliga bestämmelserna hvila dessutom på en större obekantskap med förhållandena i våra fiskeridistrikter och fiskutskeppande städer, än som är tillåtlig för auktoriteter, hvilka vilja uppträda såsom lagstiftare äfven för ett fremmande lands undersåter: importtullen på klippfisk förhöjes — heter det i det spanska dekretet — från detta års början sålunda, att för fiskvaror, som införas direkte från fiskerierna, erlägges lägre tull än för sådana, införda från andra platser i Norge. Häri ligger redan ett stort godtycke; men ett större och alldeles olidligt framträder vidare, i det de spanska auktoriteterna företaga sig att bestämma, det städerna Aalesund, Christianssund och Molde sättas i klass med hamnarne i Nordland och Finnmarken, medan de stora fiskutskeppande städerna Bergen och Throndbjem undantagas, i det fiskvaror från dessa skola betala den förhöjda tullen. Orättvisan ligger för det första deri, att starkt konkurrerande städer på en gång indelas i olika klasser med afseende på tulls erläggande på ett sådant sätt, att deras gemensamma hutvudexportartikel för den ene blir en omöjlighet. Om denna konkurrens borde spanjorerna ha vetat ordentligt besked, innan de tilläto sig detta oerhörda godtycke. Men hutvudmomentet i hela saken ligger deri, att mängden af klippfisken lika litet produceras eller fabriceras i de 3 af spanjorerne favoriserade romsdalska städerna, som i Bergen eller Throndhjem; ty alla dessa städer äro hufvudsakligen endast upplagsoch exportplatser för den i Nordland och Finnmarken fiskade och torkade torsken, och orimligheten uti att gynna den ena på den andras bekostnad framträder härigenom på det aldra skarpaste. Det går här icke an att säga, att det på det hela taget för vårt land blir en likgiltig sak hvem profiten tillfaller, antingen de sydliga eller de romsdalska städerna; Bergens handelsstånd, som på detta sätt hotas med en allvarlig kris, lider en förlust, som ej uppväges af den större fördel, hvilken tillflyter Aalesund, Molde och Christianssund, ty dessa måste dela fördelen af de nya spanska tullsatserna med Newfoundland, Island, de brittiska småöarne och andra stora fiskplatser. Klagomål från Bergenserna ingå till Indredepartementet i telegrammer och bref, och våra diplomater ha här en värdig sak att behandla. Chefen inorska regeringen, statsrådet Stang, har afrest till Stockholm, såsom man antager hufvudsakligen för att få dessa tullsatser i Spanien förändrade. Betydelsen af ifrågavarande sak för Bergens handelsstånd skall inses, då man er