Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 1

— Nog, nog om mina tjenare och deras trohet. Det lärer väl vara er sjelf det gäller! Till saken? — Jag tvekar .. jag känner mig nästan försatt i förlägenhet. — Det är föga goda tecken, min käre Rosenberg. Den som är i förlägenhet för hvad han skall börja med, blir det vanligen mera för det hvarmed han bör sluta. — Man talar ... man säger ... man hviskar om ett armband, förkommet för prinsessan. — Hvad vet ni derom? — sade kurfursten och fästade ett par skarpa ögon på Rosenberg. Det låg beslutsamhet och kraft i bottnen på hans karakter, men en dålig uppfostran och en ytterlig hängifvenhet åt passionernas makt och ett förslöande lefnadssätt hade gifvit dessa egenskaper en falsk rigtning och gjort honom till slaf af ögonblickets lidelse och dens ingifvelse, hvars boja han underkastat sig, hvarför man blott sällan såg dem framskymta. Det skedde dock nu och Rosenberg tog ett steg tillbaka och sade darrande: — Intet. På heder och samvete intet! — Hvartill tjena då edra långa tal? Den som vet intet att säga, gör bäst i att tiga. — Jag måste, af ömhet om min egen heder, anhålla om, att min oskuld måtte blifva bevisad. — Huru? Hvem har anklagat er? N — Detta armband har endast gått genom tverne personers händer, på hvilka några misstankar kunde stanna, grefve Königsmarks och mina. Nu torde ers durchlaucht behaga påminna sig, att det befanns bland de andra juvelerna, då Jag återhemtade skrinet från grefvinnan Platen. Ja, ja! Men säg mig, hvem har tillhviskat er denna historia? — Det är mig omöjligt att draga mig till minnes. Jag har åtminstone hört den från tio håll. — Den är då ingen hemlighet? — Tyvärr! — suckade Rosenberg med en axelhöjning. — Och dock skulle den nedtystas. Jag villingen skandal. — Förr kan man tvinga strömmen att gå emot sitt lopp än nedtysta en skamlig historia innan en hvar fått tillägga sina kommentarier för att förvärra den, och att sådane redan äro i gång, vore al mig ett förräderi att förtiga.