Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 1

Ljusets fart är knappast snabbare än den, hvarmed en nyhet sprider sig inom en hofkrets. Den går som en löpeld från mun till mun, och med samma begärlighet, som en flock hungrande gamar slår sig öfver ett rof, tränga sig alla för att få sin del af det smakliga bytet. Så hade historien om armbandet af något spändt öra uppfattats, och på det smygande sqvallrets, i alla tider kända telegraftråd, ännu under loppet af balen, genomlupit snart sagdt hela sällskapet och uppkallat tusende mystiska gissningar. Endast de furstliga personerna sjelfva voro, eller låtsade sig, liksom genom formeln af ett hemligt frimureri, vara okunniga derom, och skulle kanhända för alltid afhållit sig från hvarje omrörande af saken, hade det ej väckts från ett annat håll, som gjorde dess förtigande omöjligt. Bland de många, som träffats af telegrammet och nitiskt arbetat för dess spridning, var Rosenberg, hvilken deri fann ett välkommet tillfälle att ge sin afund och illvilja luft mot en hatad fiende. Påföljande dagen anhöll han om ett enskildt företräde hos kurfursten då han sade: — Det kan icke vara ers durchlaucht obekant att ett obehagligt rykte börjat sprida sig. — Så, hvarom skulle det handla? Tror ni jag känner alla rykten eller bryr mig om dem? — Nej, men detta rör ers durchlaucht, eller rättare, dess tjenare alltför nära för att det kan eller bör lemnas utan afseende. Åtminstone anhåller jag . .. — Ni torde påminna er att jag icke är vän af långa inledningar. När allt kommer omkring torde det vara ett falskt prat, som icke förtjenar den uppmärksamhet ni påkallar. — Tvertom, med den ömhet ers durchlaucht eger för sina tjenares trohet och nit ...