baka lemnat denna snöda verld. MåhänIda skall någon invända, att detta beror på den nuvarande akademiska generationens minskade hängifvenhet för sin vetenskap, men vi skulle för vår del tro, att man kan hysa en sådan i hög grad till och med för vetenskapernas vetenskap, utan att såsom nyssnämnde herre gå upp och föreläsa på katedern i blå och gul nattrock, samt stoppa stekta höns, från hvars förtärande man afhållits utaf finkänsligheten och sympatien för ,,djursjälarne, i fickan på en af misstag påtagen, en främmande person tillhörig öfverrock. Att Raschke liksom hans kolleger är förträffligt karakteriserad, är emellertid obestridligt. Från universitetsstaden förflyttas läsaren, professorn och hans fru till hufvudstaden 1 ett af det stora fäderneslandets många små furstendömen. Fursten sjelf — en moderniserad afbild utaf det gamla Roms so:avetslöst despe iska och vällustiga herrskare — begagnar möjligheten att finna .det förlorade manuskriptet såsom lockbete och såsom medel att närma sig den skatt, som den lärde redan egde och som väckt en syndig åtrå i den högborne routns förderfvade hjerta. Hela denna del af romanen är full af ett spännande intresse. Med beundran följa vi händelsernas gång och se huru de furstliga personernas karakterer framträda allt klarare och bestämdare i den mån, som krisen närmar sig. Den af det , cesariska vansinnet angripne, men dock intelligente och sluge beräknande fursten, den på en gång stolta och lefnadsglada prinsessan, som klagar ötver det tvång och den humbug, som äro förknippade med hennes höga ställning, men som dock icke vill ge efter en tum af sina rättigheter och som hyser en lidelsefull önskan att få en lärd och snillrik favorit till sin disposition för att förströ sig under sitt sörnämt tråkiga lif, arfprinsen (som erinrar icke så litet om Schillers don Carlos) med sitt blyga, om slapphet, lojhet och vana vid eftergifvenhet vittnande väsende, men som, väckt af kärleken till känsia af rätt och pligt, visar stor karaktersfasthet, och prins Victor med sin glada verldsåskådning och sin okufliga lust att spela den allrahögsta viljan något spratt — alla äro de tecknade med mästarehand. De scener, hvari deras karakterers egendomligheter skarpast framträda, såsom t. ex. furstens samtal med kammarberrn och prinsessans med professörn, kunna läsas och omläsas med oförminskadt intresse — med knappt mindre intresse än det, som professorns märkliga skildring af det cesariska vansinnet är egnad att väcka. I skildrandet af det älskande paret N:o 2, romanens Romeo och Julie, har förf. äfven företett ett vackert prof på sin ovanliga karakteriseringstalang. Synnerligen anslående är den i all sin naivetet så originella Lauras person, och en riktig tanke ligger till grund för det , himmelska slägtdrag, som förf. nedlagt i den svärmiska flickans väsende. Den af fadren ärfda hvmorn och trotsigheten bilda jemte innerligheten och känslofullheten samt den poetiska riktningen ett helt, som ej motsvaras af någon utaf de gestalter, som i komma oss till mötes i andra romaner. Hvad Lavras far, den tväre humoristen Henrik Hummel angår, så är han en figur, som skulle gjort en af Jean Pauls taflor heder, och som äfven tar sig förträffligt ut på Freytags stora kulturmålning, icke minst för den kontrast, som sålnnda bildas. Det förekommer oss dock, som om han stundom toge väl mycket utrymme, som om stridigheterna på Parkgatan, hundhistorierna etc. blefve väl utförligt behandlade: Speihahns idrotter: förefalla åtminstone oss stundom mindre värdiga act förevigas af förf:ns beundransvärda penna. I alla dessa detaljer spökar den tyska omständligheten, hvilken icke ens en så ovanligt begåfvad skribent som Freytag kan försona oss med. Hvad öfversättningen angår, så är den i de fyra sista häftena ganska prisvärd, men i det första ger den anledaing iill icke så få anmärkningar. Så stöter man t. ex. på uttryck sådana som t. ex: ,,Hvarje I professons undersökningar och hans framsteg blefvo — — ,,hon skall föreställa min plats under min frånvaro, för att ej tala om en hel del germanismer, staffel o. d. Det är klart, att man i fråga om ett arbete af så stort värde som , Det förlorade manuskriptet anser sig kunna kräfva en synnerligt noggrann och omsorgsfull öfversättning. A. — — — — —— Bref från Älgier. I En handlande från Venersborg,som tillbringar innevarande vinter i Algier, har skrifvit åtskilliga bref till flera af sina 2— 2 2