fredsställelse att så anmäla ett i alla hänseenden så utmärkt arbete som , Det förlorade manuskriptet. Der finnes en i våra dagar sällspord rikedom på anslående friskhet i stil och tankar, en originalitet, hvilken, snart sagde hvarje ögonblick erinrar oss, att berättaren är en af dessa inspirerade andar, hvilka förmå tränga till menniskohjertats och tingens djup samt afslöja verkligbetens för den vanliga uppfattningen dolda poesi. Vi beundra här en roman, som i sjelfva verket är hvad man från estetisk syrpunkt krätver, att den moderna romanen skall vara — neml. ett modernt epos. Med bred och kraftig pensel manar förf. fram taflor ur det tyska samhällslifvet, och gestalterna derpå äro förträffligt tecknade; de stå der så genomträngda af det för hvar och en egendomliga och dock så merskliga, så underkastade psychologiens allmänna lagar, att vi med beundran böja oss för den store konstnär, hvars rika fantasi skapat dem. Hufvudpersoner och bipersoner äro alla framställda med samma öfverraskande talang — vi skulle vilja säga med samma kärlek och sanning. Förf. tyckes se sakerna företrädesvis i stort, men detaljen har aldrig blifvit försummad och jvst derigenom har hela arbetet kommit att erhålla denna prägel af fullkomlighet, som törlänar det ett så framstående rom inom den moderna skönlitteraturer Ges lterna ha visserligen rästan alla något tyskt i hållning och väende, som stundom gör, att de förekomL.a oss såsom iemligen pedantiska, i ord och tankar vidtsväfvande och, hvad det yttre öfverhufvud beträffar, litet klumpiga personligheter. Men då det nationella elementet är företrädesvis berättigadt i hvarje episkt arbete och således äfven i romanen, kunna vi ej annat än hålla förf. räkniag, för att han inrymt det i sin roman, helst det i ingen mån minskar bokens poetiska värde eller det intresse, som den är egnad att väcka i så hög grad. I ett afseende skulle man till och med kunna säga, att åtskilliga af hans personer äro nästan för litet tyska; bland alla de lärda herrar han låter uppträda finnes ingen, som uttrycker sig det ringaste dunkelt eller dimmigt. I Redan i första häftet taga prosessor Werner och Ilse företrädesvis läsarens uppmärksamhet i anspråk, och de förbli under händelsernas hela utveckling alltjemt I hufvudföremålen för hans intresse. Pro-j fessorn är fint tecknad. Den lärde se vi oftast, och de vetenskapliga intressena tyckas stundom så öfverväldiga hela hans inre, menniska, att maken och medborgaren försvinner, men snart visar sig att! kärleken till Ilse brinner alltjemt bredvid: kärleken till vetenskapen, och att hans ifriga sträfvanden i vetenskapens tjenst ytterst afse fosterlandets och hela mensklighetens högsta intressen. Ilse är en ståt-: lig qvinnogestalt. Såsom flicka stod hon på den ärliga, oreflekterade realismens grund, skötte sina pligter såsom nusets älsta dotter och drömde ej om det oroliga lif, som rörde sig uti den stora verld, af hvars larm blott svaga genljud nådde hennes faders landtliga boning, drömde ej: om den underbara idverld, hvars förläåt snart skulle dragas upp för henne af den, mans hand, åt hvilken hon skulle komma; att skänka sitt varma, ädla och trofasta hjerta. Det visade sig, när hon blef Werners maka, att hos henne fanns en förvänande bildbarhet; hvad som såddes i den fruktbara jordmånen af den älskande och älskade maken gick upp och bar , hun-: dradetals frukt. Snart blef Ilse, som så länge gått i auktoritetstrons nötta spår, en sjelfständigt tänkande varelse och öf verraskade honom, som var hennes make! och lärare, genom ider och omdömen, hvilka visade, att bennes andliga omyndighetstillstånd var förbi, att hen liksom ban var tillgänglig tör de alster fulla af sanning och skönhet, som skapats af stora hädangångna andar, att hon — om ock med en rysning — kunde följa honom på hans tankeflygt, kunde med honom från det allmännas höga synpunkt betrakta individens lif, se huru det som en obetydlig enstaka företeelse uppgår i nationens, liksom nationens i sin ordning uppgår i mensklighetens. Skildringen häraf är vacker och anslående, och synnerligen ljuft är Ilses uppträdande, när hon med den äkta qvinlighetens makt lockar den älskade maken tillbaka ur abstraktionernas ödsliga rymder till den husliga lyckans sköna verklighet. Stundom skall kanske hon förekomma den svenska läsarinnan litet underlig med sina citater ur Homerus, med hvilken hon så nyss gjort bekantskap, och sin lilla tendens att hålla små tal och moralpredikningar; men om man erinrar sig, att hon är en tyska, som helt plöisligt dragits midt in i universitetslifvet och börjat dricka ur den akademiska vishetens brunn, upphör det besynnerliga i saken. En svensk och en tysk professorska är icke detsamma. Skildringen af lifvet inom den lärda kretsen i den stora tyska staden, af vetenskapsmännens uppträdande och hela riktning samt särskildt af deras meddelsamhet och humanitet vis-å-vis qvinnor och andra olärda personer, med hvilka de råka i beröring, tyckes ådagalägga, att den anda, som råder vid de tyska högskolorna, i flera afseenden står öfver den, som herrskar vid våra. I andra åter torde de svenska vetenskapsmännen, att döma af denna bok, stå öfver de tyska. Våra lärda äro numera praktiska herrar, som ej i fråga om husets ekonomi behöf