förf. till denna diktsamling. Det gifs knappt ett enda stycke i detta häfte, som icke tillfredsställer de anspråk, hvilka den i våra dagar ingalunda i detta afseende bortskämda allmänheten gör på den lyriske poeten. Förf. äger liflig och rik inbillningskraft, sinnrikhet, djup känsla och särdeles ledig diktion, hvartill komma de negativa förtjensterna, att han icke jemrar sig öfver det bittra öde, en olycklig kärlek ädragit honom, såsom flertalet af lyriska skalder bruka, och icke heller stöter läsarens eller åtminstone läsarinnans finkänsla och blygsamhet genom uttryck och skildringar stämplade af rå sinnlighet, såsom en och annan begäfvad apolloson har för sed i våra dagar. Varm sosterlandskärlek röjer sig i de flesta af förf:ns dikter, men den är ej af det slaget att den älskar stora men tomma ord och granna fraser. Det är mera tankens och känslans än formens poesi vi finna hos förf., och dock är formen ingenstädes försummad. Såsom tillfällighetsskald och såsom balladsångare, är Lund lika lycklig. Vi vilja blott exempelvis fästa läsarens uppmärksamhet på den vackra afskedssången ,, Ved Prindsesse Dagmars Afreise, ,, Rosen og Guldbierng, ,,I Norge liksom å andra sidan på , Ädelstenene, , Tovelille, , Niels Kaas, ,,Roxanes List m. fl. I ,Ridderen fra Kalmar deremot förekommer oss allegorien icke rätt lyckad, och äfven mot enskilta ställen torde anmärkningar kunna göras, såsom mot uttrycket att han ,,rusted sig i Sverrigs Jern og Norges Staal, enär jernet i Sverge väl var förvandladt till stål, innan det begagnades till rustning, och skilnaden mellan de ting, som skulle representera de begge rikena, således var rent formell, d. v. s. i verkligheten ingen. Äfven detta stycke har dock sina förtjenster. A.