Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1868, sida 2

ifbörjan af sin styrelse vilja slå in på en annan bana än hans företrädare. Han Iserbjöd såväl holländare, som engelsmän .Joch indianer, att ingå vänskapsförbund. Vid ett utlyst möte, som han i Tinicum hade med indiancheferna den 17 Juni -11654 för detta ändamål, framförde han till dem helsning från drottning Christina och försäkrade dem om hennes ynnest. Han påminte dem om att svenskarne köpt andet af dem och anhöll om deras fortfarande vänskap. Slutligen utdelade han frikostiga gåfvor och traktat åt höfdingarne och deras sällskap samt emottog deras löften om trohet och tillgifvenhet. Pastor Campanus har skildrat detta möte och omtalar huru en af indiancheferna Naaman, uti ett tal skarpt klandrade sina medbröder för att de handlat illa och varit orättvisa. Han slutade sitt anförande med den försäkran, att sramdeles ej dylika bragder skulle begås emot ett folk, som var så bra som svenskarne, ty, sade han, dessa och indianerna hafva varit som en kropp och en själ och hädanefter skola de vara som ett hufvud. Campanus berättar säfven huru läraktiga indianerna voro och huru han med glädje undervisade dem i I kristna religionen — en lära, som de omfattade med det mest brinnande nit och såtrå, så att han, för att ännu grundligare skunna bibringa dem religionens herrliga ssanningar, öfversatte katekesen på deras spräk, så att de heliga lärorna snart ej sallenast ljödo från läpparne utan talades från hjertat. Man finner härutaf, säger Jen förlattare, att C, om han ej just omvände många, så lärde han dock en mängd att inse och beundra religionens vackra läror. Troligtvis är äfven denna Campanusöfversättning af Luthers katekes den första, som någonsin blifvit gjord till indianspråket, hvarföre svenskarne med skäl kunna göra anspråk på att ha varit de första, som spridt den gudomliga upplysningens frukter bland Amerikas färgade befolkning. Det började vänskapliga förhållandet blef ej af någon lång varaktighet. År 1654 måste svenskarne, för att freda sig mot holländarnes inkräktningslusta, gå anfallsvis tillväga. Det lyckades dem äfven att fördrifva holländarne öfver floden igen och intaga , Fort Cassimir, hvilket af general Lindström starkt befästades och erhöll namnet ,,Trefalldigheten eller (Trinity Fort). Nu var ett års stillestånd, hvarunder dock fienden ständigt umgicks med planer att hämnas sitt lidna nederlag. Att gå öppet tillväga och i en ärlig strid åter bestå en dust med svenskarne tycktes holländarne ej vilja inlåta sig på, utan rustade sig i tysthet och lyckades medelst öfverrumpling besegra sina tappra motståndare. Under befäl af guvernören Peter Stuyvesant öfverfördes från Manhattan eller Nya Amsterdam (nu Newyork) å en flotta, bestående af 7 segel, en styrka af 6—700 man, hvilken öfverföll de alldeles oförberedde svenskarne och bemäktigade sig alla deras besittningar. En historiograf säger om denna bedrift: ,,De ödelade husen och plantagen, dödade boskapen och plundrade innevånarne på allt hvad de kommo öfver samt gjorde officerare och manskap till fängar. Så blefvo de herrar öfver dessa våra kolonier under 1600-talet, och i berättelser från den tiden tillskrifves olyckan moderlandet, som ej kunde tillfölje af de blodiga krigen hvaruti det då var inveckladt, gifva nödigt skydd åt dessa besittningar, som nu gingo för alltid förlorade. Tio år efter här berättade händelser fördrefvos holländarne åter af engelsmännen, hvilka lade såväl dem, som svenskarne under brittiska herraväldet. Härmed afslutar jag denna lilla historiska skizz, då derefter det fåtal af svenskar, som funnos, snart försvunno bland den stora mängd inflyttningar af större och mäktigare nationer. Under de härpå följande tvenne sekler har, i och med Sverges återgång från att vara en af Europas stormagter till ett aflägset rike upp i högan Nord bekantskapen med dess bildning och historia ej hunnit bana sig väg öfver Atlanten, så att vårt fosterlands välkända namn och vårt folks utmärkta egenskaper skulle i tidernas längd utplånats hos den stora transatlantiska nationen, om ej en af århundradets största män, utgången från Sveas bygder, derstädes med sina snillrika arbeten inom industriens verld lyckats förvärfva ny glans åt det svenska namnet. 2 Årade läsare, jag behöfver väl knappast säga, att jag med ofvannämnda rader åsyftar en at Sverges ädlaste söner, ,de 2 0 —-— — — å